Fyllde år häromdagen. Det blir inte så mycket väsen av det, bara ännu en dag i livet. Nuförtiden gläds jag över att ha fått hänga med ännu ett år. Hur många firande av födelsedagar minns jag egentligen? Funderade på det ett tag.

Den egentliga födelsedagen, på södra BB, var jobbig. Morsan hade det jobbigare för hon hade ju referensramar. Jag var stor; 5,5 kg har det sagts. Det eviga lipandet började redan där enligt brorsan.

Då bodde vi omodernt i Gröndal men flyttade till Boktyckarvägen i Hägersten. Längst ner på hörnan i huset låg ett hembageri. Kan tänka mig att det föll väl ut hos morsan. Jag har ett minne av portisens kärring. Läs HÄR.

Det nära att det inte blev något födelsedagsfirande. Mor hörde konstiga ljud från rummet när hon var i köket. Hon gick in och fann en unge alldeles blå i ansiktet och kippande efter luft. Bredvid sängen stod storebror, då 5 år. Hon lyfte upp och skakade i benen och ut hoppade en stor röd karamell. Bror min ville ju bara trösta lipsillen eller göra sig kvitt den framtida plågoanden.

Det första minnet är när 5-årsdagen firades. Fick en bl.a. en tårta målad på tjock kartong. Det var två pappskivor som satt ihop och så kunde man snurra på den översta och fram till en tårtbit. Den gick att öppna och under den stod ”Gratulationer till Jan”. Så här i efterhand, kan jag tänka mig att det var ett tröstpris. Mor hade skickat in en bild på ungen i hopp om att den skulle publiceras. På redaktionen: Har ni sett den här då? Kolla framtänderna! De ser ju ut som rostiga grammofonstift! Där blev det en papptårta i stället för publicitet.

Jo, det var en farbror som såg likheten. Varje gång vi sågs så blev det ”Få se på de rostiga grammofonstiften!”. Kunde inte bli annat än rostiga grammofonstift med en mormor som nattade med apelsinklyftor doppade i socker. Vad jag minns så hade jag ofta svårt att somna med alla dessa brödsmulor i sängen.

Nästa firande av födelsedag som dyker upp är 7-årsdagen. Hade redan då en fläck på skjortan. Bredvid mig sitter Eva. Det var hon som fyllde år den här dagen och det står noterat till höger på svarta tavlan. På min födelsedag skickade morsan med mig ett glas med karameller. Hon hade täckt glaset med ett tyg och ett snöre höll tyget på plats.

Jag gick runt i klassen och bjöd ur glaset. Tjejerna smög ner handen i glaset och tindrade med ögonen. Kände mig som en hjälte. Möjligen var det en sådan karamell som höll på att sätta P för allting.

11-årsdagen minns jag, för jag fick min första klocka. Fröken Hölne talade om det för klassen på morgonen. Vid första rasten, kom Ulla fram och frågade vad jag fick. En dinka, svarade jag och visade stolt upp den. Åh, vilken fin, sa hon. Ulla är tjejen som sitter längst bak vid krukväxten. Ullas föräldrar hade en sytillbehörsaffär och därinne doftade det garn. Ulla doftade också garn. Dinkan finns här någonstans på Skorpan. Har sett den flera gånger men idag ville den inte ha uppmärksamhet. När jag ser det här kortet, minns jag namnet på alla. Konstigt. Några är döingar. Inte konstigt.

Efter det är prylar som satt sina spår i minnet:

14: 12-strängad gitarr av märket Framus. Jag hade den med när jag gjorde lumpen på Gotland. Sedan kommer jag inte ihåg. Omsattes kanske i soppapengar till någon bil senare.

15: Stackars fattiga mor. Dyraste moppen. Hon fick pengarna när jag sålde den.

Sedan är det blankt fram till 30. Då lånade vi kvarterslokalen i Akalla och jag hade beställt crepes från personalmatsalen på SRA. Bästa matsalen någonsin. Bäst var när man var bakis och kunde gå in 9 på morgonen och få en entrecote med pompe och persiljesmör. Naturligtvis en stor mellis till. För övrigt den tamaste 30-årskivan jag upplevt. Fick en fiskerulle som jag använder än idag.

40: Enda gången jag tyckt synd om mig själv. Satt på ett billigt sunkigt hotell i Landskrona som uppdragsgivaren rekommenderade. I hopp om att arvodet skulle bli lägre. Det blev det inte. Det blev straffpoäng. Flyttade efter två dagar till stadshotellet. Straffpoängen varade ett tag till som plåster på såren.

50: Spanade ut genom fönstret efter gratulanter. Äldsta sonen kom gående med stora steg i vinterlandskapet med ett gitarrfodral. På den här har det dragits många bluestolvor och en drös lägereldsmusik. När jag nu drog fingrarna över strängarna, kom Kommandoran inrusande från köket. Hon gillar att skråla och sjunga. Ska nog stämma upp den igen.

60: Då smet vi. Det var i alla fall vad jag trodde. Det hade tisslats, tasslats och smugits. När vi kom uppför trappan, för att gå till middagen, stod alla ungar där med respektive. Det värmde. Kommandoran hade bjudit till.

65: kan ni läsa om HÄR för då hade vi flyttat till Skorpan.

Så var det då i torsdags, det 69:e firandet.

Var uppe till tandhygienisten. De rostiga grammofonstiftens tid är förbi sedan länge.

Åkte hem och fyllde på resten av hydrauloljan i Mulle.

Kommandoran hade fixat till önskerätten. Fiskgratäng med den där goda hummersåsen.

Oddsen för att jag ska minnas denna födelsedag i framtiden är goda. Minnena är konserverade.

Ama De Casa undrade vad ett snäckdrev var i en kommentar till förra inlägget.

Här är det: