Flytten till landet

För ett tag sedan åkte jag till Stockholm i ett ärende.

For iväg tidigt ifall det skulle vara tät trafik. Hade en tid att passa.
Gles trafik och färden gick fort.

Målet var Huddinge men det fanns ett par timmar över. Fick se Tullingesjön skymta mellan träden när jag åkte på Huddingevägen. Bekanta trakter på 50-talet. Tänk om jag skulle ta en sväng, gick tanken.

Åkte ner på Strandvägen. Inte mycket jag kände igen förutom sjön. Fast vattnet är väl knappast detsamma. Där fiskade vi abborre på 50-talet. Från en roddbåt som farsan lånat av en familj som bodde i närheten av kiosken.

En gång tyckte han att de var snälla som lånar ut båten. Farsan köpte glass i stora lass. Både till oss och familjen med båten.

Åkte vidare längs sjön på vägen som numera är asfalterad.

Här någonstans låg badplatsen. Den låg i en svacka.

Här låg badplatsen. Den gamla bryggan gick ut till höger i bild. Här höll livet på att ta slut.

Det blev en kamp där längst ut på bryggan. I ena änden, av en tjock vattenväxt, stod Ove och jag. I andra änden stod jycken Sappo. En dragkamp som heter duga. Ove och jag stod så att vi hade sjön bakom oss. Helt plötsligt släpper hunden taget och vi hamnade i sjön. Ingen kunde simma. Jo, hunden kunde men han stod kvar på bryggan och tittade på förlorarna. Farsan räddade oss.

Längs hela vägen utefter sjön ligger det villor nu. Förr var det glest.  Vägen upp från sjön går i en lång brant backe. Den var jobbig att gå i som barn. Säkert jobbigare nu.

Här någonstans låg kiosken. En bit efter att backen tagit slut.

Det var en sådan där fin kiosk som fanns förr i tiden. Oftast var fönstret stängt och kiosken var tom. Fanns en knapp att trycka på och en ringklocka hördes uppe vid boningshuset. Väntans tid infann sig. En dörr slogs igen. Stegen på grusgången kom närmare och så kom kiosktanten in i kiosken. Fönstret öppnades och en doft av tidningar, godis och kiosktant slogs emot en. Kiosktanten var alltid snäll även om man bara skulle ha en tablettask. Det har funnits sura kiosktanter i livet också och sådana skall inte ha någon kiosk.

Lite lustigt detta med platser. Att de kan framkalla så många minnen. Oftast får man se en liten filmsnutt också som finns lagrad.

Så kom jag fram till ”vår” väg, Rönnebodavägen.

I korsningen här låg en stor gul villa förr med en stor gräsmatta med flera äppelträd. Vi ungar fick äta så mycket vi orkade. Hemma på våran tomt fanns bara lupiner. Killen som bodde där hette Hans-Göran, om jag inte minns fel. Han var äldre än oss.

Han hade en rolig grej som vi tjatade om att han skulle visa. En raket som man fyllde till hälften med vatten och sedan pumpade man in luft. Raketen blev betydligt tjockare än på bilden och när den avfyrades, stack den iväg högt upp i luften. Knappt så att man såg den.
Smack, sa det när de borrade ner sig i gräsmattan vid landning. Livsfarlig om man fått den i huvudet.

Bilden av raketen hittade jag från en nätauktion i Tyskland. ”Leksak från mitten av 50-talet, 300:-, såld”.

Åkte in på Rönnebodavägen. Här bodde Jörgen i ett sommarhus. När hans farsa byggde ut, grävde han för en källare. Gropen var djup och perfekt. Det såg ut som han grävt allt med en blomspade för så jämna var väggarna i gropen.

Här bodde Bosse med sin lillebror Uno. Uno var alltid snorig. När han nös, så smetade han ut allt i ansiktet och Bosse skickade hem den lille gossen som var alldeles blank i ansiktet. Ibland stod det en gul större skåpbil där på tomten. Det stod SGS på den och Bosses farsa hade vita kläder på sig när han körde. Han är slaktare, sa min far. Tror han hade dött kött i lastbilen till skillnad från ambulanserna som var vita med ett rött kors på och lastade med betydligt piggare kött.

Nästa ställe jag stannade till vid var festplatsen eller torpet som man sa då. Vid det stora huset fanns en dansbana med tillhörande hus. Ibland var det fest med dans och uppträdande. Allting inramat med färgade lampor. En gång uppträdde en ”Starke Arvid”. Han var en bluff för vi tog oss in i det där dansbanehuset senare och hittade hans vikter. Det vara bara pappersvikter.

Slutligen, på den lilla utflykten, kom jag fram till vårat ställe. Det är som min kusin Björn sa. Ingenting finns kvar. Här var det träd och buskar förr och man kunde skymta den lilla sommarstugan i grönskan.

En tomt har blivit två. Farsans sommarstuga låg vid den röda pricken.

Vilken tur att jag var här i april 2013 och tog lite bilder. Skrev om det också här på bloggen: Världen har krympt.

Nu har jag inget mer här att titta på här. Det blev ett avsked till en plats.

Åkte vidare mot Huddinge där jag skulle träffa Ove och hans dotter Madde.

Oves sambo Eva, gick bort i början av september. Ove och Madde skulle gå till begravningsbyrån och planera begravningen. Jag följde med som ett stöd.

Vi var och tog avsked av Eva den 14: september i Lilla Dalens kapell.

Hittade en fin bild av Eva och Madde i mina gömmor. Ove och Eva var ihop i 47 år.