Snigelsnor

Snigelfart är en hastighet som jag har accepterat. Allt tar ju så mycket länge tid nu när man är äldre, huvet vill men inte kroppastollen. När jag var en 18, 19 år så där var jag full av energi. Mycket i huvet. Skrev en lista på vad jag skulle göra under dagen och satte igång. Hann alltid med allt. Att göra en sån lista idag, skulle vara förödande. Jag skulle bli deppad. Allt går med snigelfart.

Hur kom jag då att tänka på snigel nu?

Snigel

Förre ägaren har planterat in snigel här, finns överallt. Han upplyste oss om detta vid en visning. Ätbara sniglar, han var lyxkock och snaskade snigel som vindruvor. Finns inte på min karta att jag skall bli som en fransos och förtära snigel. Förre ägaren hade varit upp på naturreservatet Omberg och hämtat hit dem. Kollade på en snigel och det måste vara världens mest ostressade varelse.

Men en gång passerade jag den gränsen när det gäller ätandet.

Scheelegatan

Fanns en gång en restaurang som hette ”L’Escargot” som låg på Kungsholmen, närmare bestämt på Scheelegatan, snett mittemot det där stora huset där advokaterna tjänar grova pengar. Var ute med en polare och han frågade: Har du ätit snigel nån gång? Nä fy fan, sa jag. Äh, men då måste du prova! Ok då, så gick vi in. Smakade mest vitlök. Var väl lite berusad och allt halkade ner. Tror inte jag skulle ätit tallriken ren annars. Sen blev det barrunda, dans och allt var glömt.

Nu när jag tänker tillbaka på det så minns jag sniglarna.

Mästerverk

Tidigt 50-tal, på berget framför stugan i Tullinge. Alltid var det nån slemmig svart snigel som kröp över berget och lämnade slemmiga spår. Snigelsnor. På söndagarna var det ofta fläskkotlett till middag. Bror min; fläskkolett, som han sa, fy fan, tog jonnen och drog iväg med en banan i näven. Dessa förbannade fläskkotletter som hade en fettsvål som liknade snigeln ute på berget. Jag trodde att det var samma sak. De bevisades senare  i livet, samma konsistens. fläskkotlett

Fläskkotlett har jag aldrig tyckt varit någon höjdare. Inte ungarna eller. Jag fick gnaga efter ungarna som de tagit en tugga i och dragit iväg för bygga Lego. ”Jag är mätt” var deras undanflykt. Jag tuggade i mig för jag tycker inte om att slänga bort mat.

2001 kom omvändelsen. Lotta (Kommandoran) kom in i mitt liv. Hon skulle göra fläskkotlett. Jaha, bara att fortsätta kampen, tänkte jag.

i gryta

Sen gjorde hon något som jag inte fattade förrän många år senare. Hon stekte kotletterna som vanligt. När dom fått färg, så hävde hon i allt i en kastrull. Fyllde på vatten så de täckte och i med en oxbuljongtärning. Puttlade (småkokade)  i en timme.

fläskkotlett2

Den här portionen fick mig att älska fläskkotletten. Jag lovar, kunde ha fått mig hela kotletten med ett sugrör, så mör var den. Hur har du gjort, frågade jag. Jag har lagat mat hela livet som gamla kan äta, svarade hon. Det har även visat sig vara bra för barn. Oftast tycker de inte om kött. För segt.

När jag kom ner till hönsen i morse så möttes jag av en trevlig överraskning:

Astor

Tuppen Astor satt på den nya så kallade hönstrappan. Vilket får mig att tänka på inlägget omröstning. Där trodde 47% att hönsen skulle sitta på den nya sittrappan. En majoritet trodde inte på snickeriet. Här ser ni nu hur det gick.

Detta inlägg publicerades i Mat, Minne. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Snigelsnor

  1. Ama de casa skriver:

    Men alltså… Frågan var om HÖNSEN skulle sitta på pinnen, och du försöker övertyga oss om att det är så med en bild på ett TUPP på pinnen…
    😉

  2. Janne skriver:

    Jag men det fanns lite dret på andra ställen också…. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s