Samma procedur som senast

Nu har det hänt något igen och då skrivs det några rader här på bloggen.

Bussen till Stockholm gick mitt på dagen.

Vi skulle fira Lottas dag som vi brukar göra.

Efter en timmes färd, stannade bussen innan Norrköping.

Här kom första höjdpunkten på våran färd, kokat kaffe med…

…macka med stekt ägg från Skorpan.

Nu skulle vi inte åka det lilla fartyget med 6 riktiga livbåtar…

…utan det stora med 4 riktiga livbåtar.

Den är stor, Birka Paradise. Hela korridoren fick vi gå för att komma hem.

Hytten låg i aktern. Har aldrig haft en hytt som ligger så.

Fartyget vände för att göra den årliga säkerhetskontrollen. Ombyggnaden av Slussen pågår för fullt. Känns som att vi har varit med om säkerhetskontrollen tidigare.

Kortspel innan middagen. Vi har ju inte yatzy-tärningarna med oss på våra utflykter. Samma procedur som senast.

Det är det här vi är ute efter år efter år.

Så här glad är man när man får börja med hummersoppa.

Nu har vi i alla fall lärt oss att inte äta för mycket. Första året gjorde vi misstaget och somnade tidigt med mat-koma.

Ett glas bubbel i baren ingick i resan.

Lotta somnade sedan som ett barn. Jag tror hon var nöjd med kvällen.

Nästa dag skulle vi stoppa i oss mer.

Frukost. Konstigt att man orkar.

Lunch.

Specialdrinken i baren hör också till.

Birka Bollklubb var också på kryssning. Ställde gärna upp på bild.

På havet utanför Åland började jag längta hem.

Färjan till Ljusterö passerade kölvattnet på Birka Paradise.

Det här är Per Svensson. Han ville vara med på bild. Vi träffade honom när vi gick på och när vi gick av. En glad herre.

På hemresan vill man helst somna. Drömmen är när bussen ruskar till hemma.

Norpan tog emot när vi kom hem.

Två minuter senare var de ute alla tre.

Publicerat i Katt, Mat, Nöje, Utflykt | Märkt | 6 kommentarer

Höstens bestyr

Igår var jag uppe till samhället för att köpa basbehovet. Annars skall Kommandoran följa med.

På baksida av centrumet, vid parkeringen, stod den här. Den brummade och förde oväsen. Har aldrig sett tidigare. Stod länge och kollade.

Det visade sig att den tvättade slubbebunkar (avfallslådor). Kan tänka mig att de får en hel del matavfall från ICA. Ingen bild på personalen. De kanske skulle tro att jag är en tidlus (tids-studieman). En tidlus kan jag göra ett inlägg om någon gång.

Lite nytta blev det också gjort, det är så skönt att vara ute nu. Plockade grenar på en 4:e del av tomten.

Åkte bort till ”ni-vet-var” med lasten på kärran. Miljön är lite trolsk.

Där borta vänder jag med ekipaget. Helt ensam med skogen. Ibland nyper jag mig i armen och frågar mig ”Hur kunde jag hamna här” efter över 60 år i storstadens brus. Ja, det har jag ju redan skrivit om på flera ställen.

Hemvägen gjorde ju inte upplevelsen sämre. Huset, där vi bor, kan ses om ni klickar på bilden och kikar lite.

Det var här någonstans jag började kalla henne för Kommandoran; du skall köra hit och du skall köra dit.

Nu är jag självgående. Hon sitter därinne i huset och trivs och det älskar jag. Så många goda tomater jag fick i sommar. Nästa år ska vi göra en riktig tomatodlingen längs den väggen.

Om jag lever, som min ödmjuka farmor alltid sa när det gällde framtiden.

Som en avslutning på dagen, släppte jag ut hönsen. Därinne hade de potatismos från gårdagens middag. Nu fick de Vårgårdaris och färskt gräs. Dom älskar det. Här är min stund av meditation. Jag kommer att sakna det i vinter om det inte blir en mild sådan.

Så skönt att sitta här någon timme.

Småkatterna var med där bakom.

Och nu var kvällsläsningen räddad. Tidningen från de gråhårigas sällskap låg i brevlådan. (Bilden är inte en Tunna utan en p51 Mustang).

Publicerat i Okategoriserade | 7 kommentarer

Alltid är det något

Igår äkte vi till Bredesta (Bredestad) kyrka i Aneby. En timmas väg hemifrån.

Lotta ville göra sysslan inför vintern. Hon säger att hon får frid då.

Taket var nymålat på kyrkan. Nya hängrännor och stuprör var det också.

I ett hörn av kyrkogården låg det travar av delar till en byggnadsställning.

På baksidan fanns byggnadsställningen kvar. Här fanns det plats för detaljstudier. Lotta blev färdig innan jag hade avslutat studien och vi åkte hemåt.

På hemvägen stannade vi till för att ta en bild av den här i Hullaryd. Vi har åkt förbi i 6 år och det har inte blivit av att stanna.

En sådan har jag stått och glott på många gånger som barn.

Då såg den ut så här fast gul. Detta exemplar är välbehållet men verkar inspärrat.

Den här byggdes 1947 på Svedalaverken. Lotta satt tålmodigt i bilen och väntade.

Inte vet jag om det var gårdagens besök på kyrkogården som fick mig att tänka på död-städning*. Hemlighusets innehåll vill jag inte lämna efter mig. Det skulle jag börja med idag eftersom det inte var väder att vara ute i.

Är det inte typiskt? I förra inlägget sa jag att det inte läckte härinne.

Idag läckte det. Alltid är det något som spräcker planerna.

En mutter hade spruckit. Tidens tand under spänning hade fått den att spricka. Det var fixat efter några turer till samhället.

Det blev ingen död-städning och imorgon har jag glömt bort.

Lotta har i alla fall inte glömt att köpa Juleskum. Den tiden började tidigt i år. Snart vill hon ha en julgran och så lägger hon på en julskiva. Hon har redan börjat spana efter en liten julskinka så att vi kan ha före-jul.

*Död-städning, en trend som sprider sig över världen.

Läs HÄR.

Publicerat i Betraktande | 4 kommentarer

Kornboden

Om det regnade idag, skulle jag stanna inne och se på film.

Tittade ut på baksidan. Det rörde sig i växtligheten. Sara låg och lurade på fåglar. Vi har börjat mata fåglarna. Ursäkta bildkvalitén. Jag hade inte fått upp ögonen riktigt.

Vädret var fint och den där utlovade blåsten vissnade tydligen.

Två timmars sysselsättning förstörde jaktplatsen för katten Sara. Nu får hon vänta på julgranen, där hon brukar ligga och lura.

Nu var jag igång på riktigt.

Började mig med att vila och titta på hönsen. Ställde upp dörren till kornboden (korn huset) för om någon katt ville kolla läget. Vi kallar den kornboden för att vi har hönsfodret därinne.

Kornboden är lika gammal som huset vi bor i. Byggt 1849.

Det sägs att det varit tvättstuga här en gång i tiden.

Här finns också en del av vattensystemet. Det läcker inte utan det är jag som spiller när jag byter vatten till hönsen.

Röjde runt husen i Den förbjudna staden. Kändes som att det fick vara bra för idag.

Det sista jag gjorde var att åka till Helvetet och kasta riset. Det var länge sedan jag var HÄR

Publicerat i Betraktande, Sysselsättning | 4 kommentarer

Mera kor

Idag ville jag ha lite bilder på kor. Tog med mig några äpplen när jag skulle hämta posten.

Fick leta och hittade dem på ett ställe jag inte varit.
A: Har ni sett, vi har fått besök.

A: Äsch, den där dåren som inte kan skilja på en kviga och tjur.
B: Han säger att han har äpplen med sig.

A: Äpplen? Tror inte han kan skilja på äpplen och bananer.
B: Bananer tycker jag inte om, jag är väl inte babian. Det är bättre med mustigt gräs.

Jag fick åka hemåt igen något nedslagen.

Där fanns kor i en hage längs vägen. Pappa tjur står mitt i hagen.

Det här var jag ute efter:

 

Visst låter det gott?

Publicerat i Betraktande, Kor | 6 kommentarer

Blind hemmavid

I morse skulle jag se det där som Kommandoran pratat om.

Se varifrån Trulsen kommer efter att han varit borta hela natten.

 

När jag redigerade filmen, såg jag hur vildvuxet det ser ut på framsidan.

Om ni inte kunde se filmen eller inte tänkte på det, ser det ut så här. Bedrövligt. Jag är blind hemmavid.

Gick till Den förbjudna staden och hämtade den motoriserade djungelkniven.

Trappan skall jag göra något åt men det blir när jag gör altanen.

Jag flydde hemifrån och fick lära mig något nytt om kor. En kviga som är svart får oftast en svart kalv även om tjuren är brun. Längst bak står pappa tjur.

Solnedgången sitter alltid fint som en avstickare på väg till samhället.

Publicerat i Betraktande, Kor, Sysselsättning | 2 kommentarer

Sladdallergikern

Jag har i tidigare inlägg nämnt Sladdallergikern (The man with cord allergy).

I mitt inlägg ”Kraften från ovan” fick jag en kommentar av Sladdallergikern. ”Det var snyggt löst i själva armaturen, resten är jag inte så imponerad av”.

Jag håller fullständigt med honom. Därför har jag köpt material till en version 2.

Helst skulle jag vilja dra sladden under mattan och sedan göra hål i den. Men sådant gör inte civiliserat folk. Vi räknar oss fortfarande som sådant även om det är på gränsen. Jag tror inte sladdallergikern skulle bli gladare av en sådan lösning.

Sladdallergikern är en kollega och vän sedan mitten av 80-talet. Han var en klippa inom IT som vi pysslade med. Han var som en levande manual och fick bistå många idioter med sitt kunnande och stora tålamod. Sladdallergikern heter Anders. Utanför hans rum fanns en bänk med en massa datorer. Där fanns det massor av sladdar. Jag gjorde ett grenuttag i form av en trälåda med en mängd eluttag av hög kvalitet. Då blev sladdallergikern glad och utbrast: Ära vare gud i höjden, denna har Janne gjort i slöjden!

En gång hade han bytt bil. Jag frågade honom vad det första det var han gjorde. Läste instruktionsboken, svarade han. Man måste ju veta vad som finns på bilen. Tänk om man varit så nitisk. Själv hade jag testat hur fort den kunde gå. Jag har haft många bilar där jag inte vetat om alla finesser och funktioner.

Anders är gift med Ama som skriver bloggen ”Ama de casa”. En blogg som jag följer. På bilden firar de bröllopsdag av digniteten ädelträ.

Här är min favoritbild på Ama när de var ute på en av sina resor.

Resor gör de ofta. När det ser ut så här i hallen, vet man att det är en resa på gång. Är det två väskor, skall herrskapet ut på långresa. Det är kul att läsa reseskildringar världen över som Ama skriver. Jag tror jag sett bilder från jordens alla hörn.

Anders agerar ofta statist på Ama-bloggen. Här i Grand Canyon. Han brukar retas med Ama genom att stå nära stup och annat på höga höjder. Skulle han hamna efter Ama på någon av turerna i sevärdheter, kallas han Stalkern.

Ama och Anders bor permanent i Torrevieja sedan 2006. Provade på redan från 2003.

Så här ser det ut i Spanien. Anders tålamod måste genomlida prövningar varje dag.

Det går inte att fly från eländet och resa till en annan kontinent. Så här såg det ut i Manta, Ecuador.

Anders tycker egentligen om sladdar. Det är bara när det är oordning på dem som han får allergi. Vem får inte det?

Det finns en tid på året då Anders har sina kvällar. Det är när Ama tittar på Melodifestivalen.

Då är han i garaget hos sina ordnade lådor med sladdar.

Publicerat i Betraktande | 8 kommentarer