Flytten till landet

Tänkte jag skulle ordna till fåglarnas matställe och sätta upp boställen för fåglarna (holkar).

Här är matstället, som ni vet. Nätet runt trädet är för att katterna inte skall klättra upp.

Det hände alltför ofta tidigare.

De som stör ordningen är Nötskrikan. Blå-kråkan, som vi kallar dom.

De sitter vid B och D och äter nötter ur A och C. De ockuperar stället och kan sitta i timmar. Småfåglarna har inte en chans. På en dag har de ätit upp nästan allt. Det skall vara rättvist.

Lätt ordnat. Längre pinne och de har ingenstans att sitta. Nu skall vi se vad Nötskrikan hittar på. Dom är tre matvrak.

Jag skulle sätta upp fågelholkar men det känns inte bra att stå på en stege med fågelholken i ena handen och skruvdragaren i den andra. Vore man 20 år yngre hade det inte varit en fråga. Jag får hitta på något annat.

Funderar på det tills imorgon.

Det där med att leta efter nyckeln måste få ett slut, tänkte jag.

Idag tog jag till reservnyckeln som består av flera delar. Bilen måste ju gå att styra dit vi skall. Tro nu inte att det är så lätt som det ser ut att vara som på film.

Det tog en kvart och gav inga skönhetspoäng.

Mest skräp av plast men segt.

Färden startades med bilskroten som mål. Kommandoran bogserade.

När vi kört några hundra meter, såg det ut så här. Vevade ner rutan, viftade och skrek att hon måste stanna. Du får krypköra för det stänker upp på vindrutan.

Sedan gick det bättre. Det var kallt i bilen. Kommandoran höll på att ruttna i den här hastigheten. Hon har bly-fot. Jag också.

Aldrig tidigare har en mil känts så långt.

Nu var den framme vid sista vilan. Gick in och fyllde i papper och fick 500:- som premien är.

Har vi använt bilen? För det mesta inte. En gång åkte jag till Jönköping. Läs HÄR. En annan gång till Stockholm. Läs HÄR.

Nycklar och jag är inte sams. Ägnar alltför mycket tid åt att leta efter nycklar. Häng med på turerna!

De senaste 14 dagarna har det handlat om den här som står på ruinens brant. Meningen var att barnbarnet Sofie skulle ha den. Hon var här och föll för den men nu alldeles för risig och farlig. Rena likkistan att köra runt i. Tänk om det skulle hända något.

Jag försökte iallafall få fart på den med hjälp av startkablar. De var värdelösa som jag nämnt tidigare.

Efter 14 dagar kom de riktiga kablarna och då skulle det ske. Det var för en vecka sedan. Men…

…startnyckeln var borta. Den ligger och skrattar någonstans, tänkte jag.

Letade igenom alla fickor både en och två gånger. Och en tredje.

Nu inträdde den spännande detektiv-fasen.

I den där fickan ligger den stora nyckelknippan.

Den här alltså. Lägger alltid där. Maniskt, för jag blev trött på att leta efter den. Nyckeln till Mulle sitter där.

När den varit borta, har jag oftast hittat den kvar i någon dörr och dörrar finns det många av här. Tänk om jag, i min mani, lade startnyckeln där och sedan rev upp knippan och lilla nyckeln hoppade ut? Var har jag tagit upp nyckelknippan?

Gick runt med metalldetektorn på alla ställena. Kammade noll. Var har jag tagit på och av jobbarkläderna? Noll där också.

Kanske har jag gömt nyckeln i närheten av bilen? När jag blev trött på att gå in och hämta den när jag glömt den. Noll också där ännu så länge.

Gömma är min specialitet. Kommandoran har med det strängaste förbjudit mig att gömma. Jag har gömt allt.

En gång gömde jag passen så bra att vi inte hittade dom. Vi fick beställa nya. Det var droppen.

Lucas hittade passen ett halvår senare. Jag frågar mig än idag hur jag kunnat gömma där. Måste tagit till några extra smidiga övningar för att göra detta.

Detta gömma-beteende måste analyseras. Får bli min egen psykolog.

När jag var liten, fick jag bara leka ”gömma nyckel” en enda gång. Jag gömde nyckel så bra att ingen hittade den. De letade så länge att jag glömt var jag gömt den. Blev ingen mer lek och det är det jag håller på med nu på gamla dagar. Gömma nyckel.

Tillbaka till startnyckeln. Jag vet att det skall finnas reservnycklar men dessa har jag gömt. Hopplöst fall.