Häromdagen gjorde vi en ”söndagtripp” med bilen. Fast det var onsdag. Att jag kallar det söndagstripp är för att det hände ibland när jag var barn. Man åkte bil för nöjets skull när farsan var ledig.

I början, när farsan inte hade körkort, lånade han bilar av sin storebror Viking. Han hade en firma i Lisma och två firmabilar. En röd och en grå. Den röda hade en lukt av bensin inne. Ibland stannade den och farsan fick meka. Den gråa gick som en klocka.

Farsan tog körkort och fick låna firmabilen där han jobbade. Det var en IFA* och hade en härlig sång av tvåtakt. Luktade moped i kvadrat. I den åkte vi på söndagarna när det var bensinransonering (Suezkrisen -56 ). Inga privatbilister fick köra men vi åkte ju i en firmabil. Tomt på vägarna var det. Barnen var glada i baksätet.

Tomt var det då  inte i onsdags när vi åkte. I Gränna var det bitvis stopp. Någon som inte vågar köra förbi en buss eller husvagn och så blir det stopp. Fega.

I utkanten av Gränna fyllde vi på med färdkost.

Vi har fortfarande kvar av ”Kungen av Danmark”. Nu röd i stället för brun, som jag minns den. Brun kan ju ge ”obehagliga” associationer. Tandläkaren är aktieägare.

Sedan blev vår färd friare Vättern runt. Radion skvalade. När det blev klimattjat, bytte vi kanal.

Ibland handlade samtalet om Hanna som sprang Vättern runt. Sprang Hanna här?

Ibland blev det dystert. Då pratade vi om Norpan. Katten som bara försvann över en natt. Vår älskade pajaskatt.

I Hjo fick jag se Omberg från väst. Kan det vara lika högt som Kaknästornet? Måste räknas på så småningom.

Kyrka i Hjo. Vem bryr sig?

Trähus har vi hemma.

Och så äntligen maten på den 9:e bröllopsdagen. Sådan oerhört ljuvlig skitmat. Inte ens jag hade fått till det eländet. I regnet missade jag krogen vi egentligen skulle till.

Vi for vidare och hamnade i Askersund. Sedan skulle vi köra söderut. Av en händelse fick jag se denna skylt och drog genast i handbromsen. Det skrek i däcken. Gick in och där var något annorlunda. Va fint och hemtrevligt ni har här, sa jag. Visst, sa kassörskan och log. Det var lågt till tak och liksom lite hemtrevligt. Hittade det jag skulle ha, det som hon inte visste som dom därhemma. Frågan är om någon någonsin klivit in på ett bolag och sagt ”Va fint och hemtrevligt ni har här”. För så var det.

På vägen hem, snappade jag upp…

…en turisttidning. Jag nappade på ”Fiskelycka runt Vättern”. Vi får se vad det kan ge.

Snart hemma efter 30 mil. Så skönt det var att komma hem. Tänkte på Hanna.

Veckans räddning i matväg blev fiskgratängen hemma.

*IFA en licenstillverkad DKW som gjordes i Östtyskland. IFA = Ingen Fart Alls