En vecka har jag känt mig som katten. Ständigt på jakt.

Som den här katten och nere vid hönshuset naturligtvis. Som står i musattack.

Springan som den lille musen kommer in i. Den blev större och större. Lappade ihop med stålull, grenar, pinnar och allt vad som kunde tänkas.

Fällor som han förmodligen dansade förbi som den levande musen.

Den stora högen av hönsmat under hinken varenda eviga morgon. Det måste ha gått åt energi till detta springande och samlande.

Måste varit irriterande för…

… för hönsen att ha den lille springande kors och tvärs och sedan snaskandes hönsmat på bästa sovtid. Jag kände med hönsen. Försökte komma på en lösning. Gjuta betong nu när det är kallt om natten? Skulle bli som Mariekex. Skulle gynna inkräktaren.

Sedan kom jag på det. En täckplåt från en diskmaskin som jag nästan slängt allt av.  Skräp-sparkontot har betalat sig. Nu är det lugnt och vi får 5 ägg varje dag.

Det  finns andra plåtar som måste bort. Bergvärmen. Har gett upp hoppet om att få hjälp. Ta bort plåtarna, kolla och se vad som ser konstigt ut. Rentav havererat. Filter, stopp, läckor och säkringar till den där knepiga elektroniken. Det grejar sig kanske, för jag kommer att grotta ner mig. Måste bli lite varmare ute först.

Ikväll år det kallt.

En fet plåt som jag tagit mig igenom. Den s.k. ”klimatkrisen”.  Flera månader tog det att plöja boken…

… för många stickspår har det varit att följa men nu har jag det klart för för mig.

Sedan gäller det bara att skriva om det här på bloggen så att…

…folk inte ruttnar efter 1 minuts läsning. Med detta håller jag på i brist på annat.