Som vanligt, på förmiddagen, släpade jag mig ut till baksidan för att fylla på till ekorrarna.

Nu fyller jag halva burkarna med solrosfrön och resten med jordnötter.
När jordnötterna är slut, fortsätter de med solrosfrön av bara farten.

Att de äter solrosfrön visade det sig när en satt i fågelrestaurangen och åt en morgon. Hur den kommit dit är något av en gåta. Klättra går inte.

Hur som helst, när jag höll på med påfyllningen, kom Norpan farande. När det var färdigt, var hon borta.

Trodde jag. Det rasslade bekant av kattklor i träd och däruppe var hon.

Hon hade den där spanande blicken och sedan tittade hon ner på mig. Det blir ingen ”duktig katt” idag, tänkte jag och gick bort.

Hade jag sagt ”duktig katt”, hade öronen åkt tillbaka på henne och så hade hon varit 10 meter till upp i trädet. Jag känner henne nu, ADHD-katten.

Ville inte att historien skulle upprepas. Den skadan hade orsakats av fall från hög höjd. Just idag (11/11) är det 4 år sedan hon kom tillbaka skadad efter att ha varit borta i 17 dagar.

Stod i skymundan och tittade på hur hon sökte en väg ner. Hon sprang fram och tillbaka en kvart innan hon kom ner.

I morse förstörde jag glädjen för Norpan genom att såga ner möjligheten.

När jag stod där och smygkikade på Norpan, fick jag distans till anordningen som ser ut som ett trädklättrande skrotupplag. Så sjukt det blir när människan griper in i naturen.