Tålamodets gräns

Nu skulle vi göra det igen. Kommandoran har gjort det många gånger. Hon har infört traditionen.

Det här är ingen behaglig del i det hela. Väckning på bästa sovtid.

Katterna fattar direkt vad det är fråga om och vill ut.  Katterna får alltid som de vill.

Sömnen fortsatte på bussen. Efter ett par timmar bjöds det på kaffe och smörgås.

En kasse skvallrade om vart vi skulle. Efter ytterligare dryga timmen var vi framme.

Lite tivoli-stämning över det hela.

Här gick det undan. Folk sprang.

Fick bilder av starten i Le Mans i huvudet.

Julstämningen tog emot i entrén.

Det första som man ser är schampo och tvål så långt ögat når.

Det här låg allra längst fram där köplusten är som störst. Långt ifrån där de övriga kalsongerna ligger. Betald placering eller svårsålt? Det är frågan.

Vi hade gjort en lista på vad vi skulle ha. Annars kan det bli som på bilden.

Vi fick ihop det vi skulle ha ganska snabbt. Lite folk. Enligt uppgift var det bara 20 bussar här. I helgen hade det varit 96 med kaos som följd. Nu skulle vi ta den där lunchen vi snackat om innan.

Friterade kycklingvingar med starka såser. Det riktigt vattnades i munnen.

Det alternativet hade utgått och Sportbaren var förvandlad till en matsal. Känslan av en pub var som bortblåst. Maten var inte ens värd en bild. Chicken nuggets värmda i en micro. Såg ut som att kycklingbitarna hade fått på sig för stora urtvättade kläder. Totalt smaklöst.

Några inköp till. Resten av tiden gick åt till att slå ihjäl tiden.

Vi satte oss på en bänk utanför kassorna. Hela 82 stycken som rasslar hela tiden.

Att titta på folk är kul. Kan nog bli ett inlägg om det. Paret på bild hade nått tålamodets gräns som går här vid kassorna. De bråkade om hur påsarna skulle packas.

Vi avslutade vistelsen i Ullared på Harrys.

Förra året satt vi i solskenet i november.

Vi slog oss ner över en gin och tonic och pratade om Gekås genom tiderna. Första gången var bäst för 16 år sedan. Då kunde man göra fynd. Det fanns märkesvaror till vrakpriser. Förmodligen inköpta från konkurslager. Vi fyllde en hel bil och jag har fortfarande kvar kläder från denna vända. Det var bättre förr.

Kapitlet Gekås i Ullared får betraktas som avslutat för vår del.

Detta inlägg publicerades i Betraktande, Katt, Utflykt. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Tålamodets gräns

  1. Ami skriver:

    Jag har inte varit på Ullared på många år, men visst gick det att göra fynd förr när man var där.
    Trist att sportbaren hade förvandlats till en matsal 😦

  2. Ama de casa skriver:

    Ååhhh… Ullared! Nu blev jag RIKTIGT avis… Jag gillar ju inte att shoppa, men jag är intresserad av fenomenet Ullared. Kanske är jag för sent ute? Spelar roll, jag lär ändå inte få komma till mitt drömresmål…

    • Janne skriver:

      Ullared lever på det gamla ryktet. Vissa saker är dyrare, läste jag om i förra veckan. Förr var allt billigare och man kunde, som sagt, göra kanonfynd. Ullared är inte vad Ullared varit.

  3. Ruth i Virginia skriver:

    Här håller Ama och jag samma uppfattning. Shopping, överhuvudtaget,
    är det värsta jag vet (utom i mataffärer, förstås). Såna där stora affärer,
    där man inte ser väggen från ena sidan till den andra, får mej att stelna.
    Flera ggr har jag kommit innanför dörrarna, stått och stirrat ett tag och sen gått ut.
    Jag är SÅ glad, att jag kan köpa per dator och få hemleverans.
    Det är inte mycket jag behöver, förresten.

    Tacksägelsedag i USA i dag. Middag hos min dotter om nåra timmar. Kram till er båda!
    Tack för din blogg, som jag gillar i högsta grad!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s