Lusten att blogga har varit bottenfrusen. Det har dock hänt lite saker.
Varje år sticker pensionärerna iväg vid den här tiden. Då är vi långt hemifrån. Hela 42 mil som mest.

Den här gången fick vi med en skaldjursälskare på resan. Det stod Smålandsbuss på bussen. Har vi aldrig åkt tidigare.

Chauffören var omständig. Visade oss hur vi skulle dra ner rullgardinerna och annat krafs. Nu var vi på väg.

När vi kom till Norrköpings station fanns det inga människor som skulle på. Vi blev stående i 10 minuter, sedan meddelade chauffören att han glömt Linköping. Vi måste åka tillbaka drygt 4 mil. Vi skulle bli försenade med en timme och dessutom hamna i rusningstrafiken i Stockholm. Incheckningen stängde 16.45.

Jag såg oss som akterseglade. Ringde till rederiet och det var medvetna om bussens irrfärd. De skulle inte avgå utan att vi kom med.

Med fem minuter tillgodo kom vi med. Busschauffören fick en applåd. Svensken måste vara det tålmodigaste folket i världen.

På hytten bjöds det på mousserande vin.

Riktigt gott mousserande vin.

När män får i sig några glas, skall det tävlas i armbrytning.

Kvinnor tävlar i vighet.

Det gick ju…

…så där med detta.

Nu var vi ute på Ålands hav.

Det där mousserande vinet passade utmärkt till…

…skaldjuren. Äntligen har vi lärt oss att inte stoppa i oss för mycket. Första gången vi åkte, fick vi mat-koma och somnade på hytten klockan 20.30.

Nina bjöd på en drink efter middagen.

Konstigt att man är hungrig dagen efter. Det här är Ninas bricka. Jag hade redan börjat slafsa på min. Glömde att ta kort på maten som vanligt.

Lunchen gick också ner.

Första ölen på hela resan. En njutning av gigantiska mått.

Bubbel här också. Fast utvärtes.

I taxfree påmindes man om det som komma skall.

Färden genom Skärgården en fin. Ett dygn går fort på en sådan här resa. Nu hade vi firat Kommandorans födelsedag.

Det har hänt saker på Skorpan också men det tar vi i nästa inlägg.