En katt bland hemelinerna

Plötsligt vaknade jag. Inga rörelser eller ljud från resten av rummet hade fått mig att vakna. Resten av rummet kan vara katterna, någon vintertrött fluga som krupit ur sitt ide eller Kommandoran. Hon gör sällan eller nästan aldrig något väsen av sig.

Nu låg jag här vaken av något obegriplig anledning och stirrade i mörkret. Hade det inte varit för det svaga ljuset från ljusgardinen i Den Gamla Damen, hade det varit svart. Inte kan det väl vara så att sömnkvoten redan är uppfylld, tänkte jag.

Tände lampan. Ibland sitter Norpan där och tittar ut i natten.

Men inte nu. Ytterligare en orsak till varför det är lite konstigt att jag vaknade. Och ingen längtan till toaletten fanns.

Klockan visade 04.19. Får se, gick och lade mig halv ett, läste i boken* till ungefär halv två. Drygt 2 timmars sömn. Här låg jag klarvaken.

Plötsligt dök en bild upp som bet sig fast. Överraskande. Jag visste exakt vad den visade.

Det hela kändes som på den gamla dia-bild-tiden. Någon visade bilder från sommarens Greklandssemester och helt plötsligt rasslade det till och en bild på morfar som jultomte visas. Felsorterat. En katt bland hermelinerna.

Släckte lampa och slöt ögonen. Här skulle fortsättas sova. Bilden fanns kvar på näthinnan. Undrar om stället finns kvar? Lätt att kolla med Google Maps. När såg jag stället senast? Det måste varit innan jag fyllt 15. Vi cyklade alltid genom gården på väg till fiskeställena vid Sickla- och Järla-sjön. En ganska brant backe ner innan vi var där vid husen. På höger sida forsade en bäck.

Mellan husen var det en grusplan. Bakom detta hus forsade bäcken.

På grusplanen var det ofta en massa barn som lekte. När vi åkte förbi på våra cyklar, stannade de upp i leken och följde oss med blickarna som om vi vore UFO’s.

Något som sitter starkt kvar i minnet är lukten. När vi åt medhavda mackor, stank det metmask av fingrarna. Det var inget vidare. Relationen till tvål var inte så starkt etablerad.

Bättre blev det när moppen kom in i bilden. Ja, det var ju inte moppen som gjorde att jag gick från halv skitgris till flitigare användning av tvål. Det var tjejerna. Kunde ju inte stämma träff och stinka metmask.

Här någonstans måste sömnen ha inträtt för jag minns inget mer av filosoferandet.

Gissa vad jag gjorde morgonen efter!

Letade upp stället på Google maps. Det finns kvar.

Lilla Sickla är blåmärkt vilket är det starkaste skyddet.

Ska åka dit någon gång när jag är i Stockholm.

*Boken: ”Bränn alla mina brev” av Alex Schulman.

Det här inlägget postades i Betraktande, Minne. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till En katt bland hemelinerna

  1. Ama de casa skriver:

    Ibland kan man bli nostalgisk vid dom konstigaste tillfällena, för att inte tala om tidpunkterna 😉

    Usch, jag kan nästan känna stanken av metmask nu – jag älskade att meta! Fast jag tvättade av mig rätt raskt även innan intresset för killar tog mer fart 😉

    Ha en härlig lördag!

  2. Ami skriver:

    Ja nostalgin slår till lite då och då! Men visst är det lite irriterande när den gör det mitt i natten 😀
    Ha en bra söndag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s