På ålderns höst, tänker jag gärna tillbaka på minnen.

Mitt första jobb. På LM Eriksson i Midsommarkransen. 16 år, direkt efter grundskolan. Gymnasiekompetensen lästa jag in på kvällarna via Hermods. Jobbade t.o.m. halvtid ett år för att plugga. Morsan gillade det för då kunde vi spela poker på dagtid. Vet många gånger när jag traskade upp till brevlådan i Björkhagens centrum mitt i natten för att lägga på svaren i matteprovet. Kom på att det måste vara fel i sista stund. Så gick jag hem igen och rättade. Det var riktigt kul och spännande. Både brorsan och jag tyckte att vi borde bidra till hushållet i form av stålar. Därför blev det så; ut och jobba. Leva på en morsa går inte an.

Bror min hade ju dessutom gjort det sedan han var 11, jobbade med allt. Han hatade skolan. Han finansierade mycket i hemmet för att motverka fattigdomen. En liten bankir så att säga. Men en väldigt arbetsam bankir. Jag älskar honom som brorsa.

Sedan är det första jobbet LM Eriksson som jag vill återkomma till. Bilden visar när jag var operatör på en leveranstest för reläsatser. Min första kontakt med hålremsa. Mannen till höger var min medhjälpare. En fantastiskt god människa som stod tillbaka för det nya. Han finns i mitt hjärta. Tidigare hade vi gjort mycket för hand innan roboten klampade in på arbetsplatsen.

Då gick allt handgripligen till. Mest var det kvinnor på alla avdelningar. Arbetskraft från Finland. Så otroligt fina. Jag läste inte brorsans tidningar på flera år, hade bilderna med mig hem från jobbet varje dag. Hade jag bara varit fem år äldre, hade det knasat till sig på jobbet. Tjejerna var 20+. Som den där tokiga gotlänningen sa i lumpen, när han kom tillbaka från permis på söndagskvällen. Adresserat till oss svältfödda stackare. ”Satan vad jag har k…..t”. Det ekade i hela kasernen. Rakt in i onanins högborg. Gissa om vi ville spöa den f.n. Klockan var 23.30 och vi halvsov.

Flego. Denna Flego.

Han jobbade också med leveranstest av reläsatser. Nästan varje dag kom han springandes till mig. I sin vita nylonskjorta stinkande av svett. Entusiastiskt. Han ville prova en ny uppfinning på mig. Han ville ha feedback och jag var alltid ärlig mot honom.

En gång kom han med en uppfinning som larmade för överfyllt badkar. På förekommen anledning, antar jag. Hans fru hade blivit tokig på honom. Vad ger man för råd? Han fru var ett Jehovas Vittne.

20 år senare försökte jag få kontakt med Flego (via hans fru). Han hade också blivit ett Jehovas Vittne men gått bort sig i grubblerier. De var skilda. Jag har också varit där och traskat men kom ut för egen maskin. Hade fått mitt av religion då. Där hade jag för att jag blev underkänd i religion i grundskolan. Någon gång skall ju religionen också ta en plats i livet. Någonting större tror jag dock på. Jag var med i flera år och läste hela bibeln flera gånger. En enastående skrivelse om man bara 0rkar.

Sedan hade vi också ”Brosse”. Brosovich. Han var också arbetskraftsinvandrare från Jugoslavien. Då var det 12 rätt som gällde. Han kämpade på, hade sin dröm om ett rikt liv i Jugoslavien. För då var Jugoslavien inte söndrat.

Hans liv var stryktips. Han snackade inte om något annat. Alltid med ett glatt leende och skäggstubb. Han också i vit nylonskjorta.

Det är skönt att minnas tillbaka.