Farfar lång-öra

Nu har det gått närmare en vecka i den förändrade miljön.

Maskinerna har tystnat för tillfället.

Kan väl säga att de fick ihop en hel del. Hade jag varit trädkramare, hade jag kallat bilden ”Bilen i skogen”.

Nä, inte är jag bitter. Sådan är inte jag. Det tär bara på livskvalitén. Mitt återstående liv är för kort för dylika. Jag snickrar, sköter hönsen, gläds åt katterna och den lilla söta Kommandoran istället.

Själv börjar jag vänja mig. Innekatten (Kommandoran) har nog inte sett förödelsen. Hon har bara hört bullret från maskinerna och stannat inne. Som vanligt.

En sak som vi noterade direkt är att det är mycket mindre med fåglar här nu när vi sitter och fikar och spelar Yatsy. Just nu är det som en sådan vägkrog utmed en gammal mindre intressant väg som kommit i skuggan av en motorväg.

Vilken tur att vi var hemma. Tänk om vi varit borta på Ålands hav och kommit hem till det här. Det hade varit som att hoppa i en isvak. Nu fick man i alla fall doppa ner en fot i taget.

Vackert men det där med att ”bo i skogen” hänger på en skör tråd.

Jag är gammal och har upplevt många förändringar. Det är liksom livet. Förändringar kan leda till förändringar. Blir det sämre, kan man söka sig något bättre. Det har vi levt efter, både Kommandoran och jag.

,

Enär, det hade varit tragiskt för andra om jag blivit överkörd av skördaren eller skotaren i min nyfikenhet. Ni har fått veta det mesta här på bloggen men då hade det blivit noll här.

I jobbet med bänken är det fifflande med detaljer.

Limma är en lagom sysselsättning. Då får man vila mellan varven.

Åkte till samhället för att köpa kattmat. Stannade till vid brevlådan.

Kom att tänka på en bok som morsan läste för mig som liten, 66 år sedan.

Farfar Lång-öra, kaninfarfar som kände att livet höll på att rinna ut. Han satte alla kaninbarnen att måla blommorna och bladen i skogen och lovade dem en överraskning nu när han skulle resa långt bort. När kaninbarnen vaknade på morgonen och kom ut ur sina hålor var himlen fylld av den mest fantastiska färger man kan tänka sig.

Berättelsen hade allt; den var både vemodig, sorglig och glad på samma gång.

Det här är vad som fick mig att tänka på Farfar Lång-öra vid brevlådan.

Extra.

I februari 2018:  (Apropå dagens rapportering). Annie Lööfs 77-punkters program blir ju bara skit när man ser vad hon står för i utfästelser.

Det här inlägget postades i Betraktande, Minne. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Farfar lång-öra

  1. Ama de casa skriver:

    Ja, det blev ju både lång-öra och lång-näsa i det här inlägget… Men politiker har en tendens att fixa till det där med lång-näsa mest hela tiden.
    Himla fin himmel! 🙂

  2. Ebbe skriver:

    Det går an för dej. Du har ju grannen och granbarkborren att skylla på. Men vem ska JAG belasta med skuld. Fåglarna? De kommer tillbaka bara dom hittar en ny inflygningskorridor. Hav tröst.

    • Janne skriver:

      Vem du ska skylla på vet du bäst själv. Och vad ska du skylla? Jag har inte en aning. Egentligen skyller jag inte på någon. Det är bara livets omständigheter. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s