Igår var jag uppe till samhället för att köpa basbehovet. Annars skall Kommandoran följa med.

På baksida av centrumet, vid parkeringen, stod den här. Den brummade och förde oväsen. Har aldrig sett tidigare. Stod länge och kollade.

Det visade sig att den tvättade slubbebunkar (avfallslådor). Kan tänka mig att de får en hel del matavfall från ICA. Ingen bild på personalen. De kanske skulle tro att jag är en tidlus (tids-studieman). En tidlus kan jag göra ett inlägg om någon gång.

Lite nytta blev det också gjort, det är så skönt att vara ute nu. Plockade grenar på en 4:e del av tomten.

Åkte bort till ”ni-vet-var” med lasten på kärran. Miljön är lite trolsk.

Där borta vänder jag med ekipaget. Helt ensam med skogen. Ibland nyper jag mig i armen och frågar mig ”Hur kunde jag hamna här” efter över 60 år i storstadens brus. Ja, det har jag ju redan skrivit om på flera ställen.

Hemvägen gjorde ju inte upplevelsen sämre. Huset, där vi bor, kan ses om ni klickar på bilden och kikar lite.

Det var här någonstans jag började kalla henne för Kommandoran; du skall köra hit och du skall köra dit.

Nu är jag självgående. Hon sitter därinne i huset och trivs och det älskar jag. Så många goda tomater jag fick i sommar. Nästa år ska vi göra en riktig tomatodlingen längs den väggen.

Om jag lever, som min ödmjuka farmor alltid sa när det gällde framtiden.

Som en avslutning på dagen, släppte jag ut hönsen. Därinne hade de potatismos från gårdagens middag. Nu fick de Vårgårdaris och färskt gräs. Dom älskar det. Här är min stund av meditation. Jag kommer att sakna det i vinter om det inte blir en mild sådan.

Så skönt att sitta här någon timme.

Småkatterna var med där bakom.

Och nu var kvällsläsningen räddad. Tidningen från de gråhårigas sällskap låg i brevlådan. (Bilden är inte en Tunna utan en p51 Mustang).