Igår höll jag på att bli av med ett finger. Eller åtminstone en del av det.

Jag gjorde enligt konstens regler men ändå. Sågskyddet var borta för att kunna klyva  brädan men det hade inte hjälp i alla fall.

Jag klöv en bräda för att få lister…

…till kiosken. Det skall ju vara lite snickarglädje på den också. Brädan var för lång och tippade över kant. Klingan var fri.

Gick in till Kommandoran. In med handen i en handduk och…

…till vårdcentral. Vi fick komma in direkt. Det finns ett rum för akuta fall men där tog det akuta slut. Sjuksköterskan, som skulle hämta en läkare, stack in huvudet flera gånger och sa att hon inte hittade en läkare. Kaffedoften stod tät i korridoren. Efter en halvtimme hände det saker.

Tålamodet var slut hos en viss person. Hon gick ut och hämtade en. Han hade ingen chans att slippa undan. Efter rundprat blev vi remitterade till Motala där de har röntgen.

Jag skrattade för jag tänkte på hur hon hade överrumplat läkaren där på vårdcentralen.

Röntgen var klar på en kvart inklusive omtagning. Vi var de enda där förutom de som skötte apparaten. Tur det för annars hade det blivit svårare skador. Den såg intressant ut den där apparaten.

Tänk vilka bloggbilder det kunde blivit.

Nästa anhalt blev väntrummet till akuten. Det var fullt till skillnad från det här. Väntan en halvtimme innan jag fick prata med någon. Prognosen var att vi kanske skulle få åka till Linköping och plocka bort benbitar. Det här kommer att bli en lång dag, sa jag till Lotta.

Efter en timme i väntrummet, där fler väntat i flera timmar, tröttnade jag. Stegade fram till luckan och knackade på; ”kan jag inte få den där stelkrampssprutan så vi kan åka hem?”

Fem minuter senare var jag inne på behandlingsrummet. Det lönar sig att tjata, tydligen. Läkaren kom, kikade och sa ”Det ser rörigt ut, jag lägger två bedövningar. Är tillbaka om 20 minuter.”

Efter 20 minuter kom han tillbaka med en sköterska som tvättade fingret.
Fingret är vitt, sa jag.
Det är dött,  svarade läkaren, vände sig mot sköterskan, ”ska vi klippa av det?”.
-Vi ska sy ihop eländet.
-De där benbitarna då?
-Vi syr in dom också.

-Upp med fula fingret nu. Det kan du inte göra hos banken eller polisen men vi ber om det.
-Får jag en stelkrampsspruta också?
-När folk kommer hit, ska de bara ha allting. Sköterskan här är bra på att lägga gips.
-Vill du ha ett ben gipsat och ett par kryckor? Vi har allt!

-Vad gör ni om det kommer in någon med en avsågad hand?
-Den slänger vi, stämplar ut och går hem.

Sjukt. Så skrattade vi. Så där höll det på den halvtimmen det tog att sy igen såret.

Jag tyckte att sjukhuset var fint.

-Jättefint. Bara vi hade personal till att fylla alla tomma avdelningar. Sedan fick jag en utläggning om schizofrena politiker. Det var enda gången jag såg honom lite upprörd.

Det fanns inga benbitar. Jag hade haft tur.  Fick sprutan och penicillin. Vi kom hem 21.30. Beträffande penicillinet är det mot elaka bakterier. Som läkaren sa: ”Folk kommer hit med allt möjligt och har inte vett att ta med sig allt hem igen”.

Lottas reaktion på penicillinet: ”Va bra, då ska du inte dricka öl på 10 dagar”.

Nu fick jag någon veckas semester. Läsa en bok och vakta hönsen är en bra kombination.