När det inte är något vidare väder att vara ute och pyssla i, får man ta till minnen. Jag ska dilla om det som blev den stora grejen förra året när det gäller sysselsättning.

Det började för flera år sedan.

Hönsens uterum läckte som ett såll. Miljön var dålig. Regn, möss och allt kom in och terroriserade hönsen. Redan då funderade jag på ombyggnad. Åren gick. Krigen avlöste varandra. Kycklingar försvann och regnet letade sig in. Jag svor ve och förbannelse. Glasen var dåliga och gled isär. Insåg att det skulle bli kostsamt att göra om det här.

Det var egentligen inte förrän jag fick de här fönstren av grannen i juli-15 som det fanns en överkomlig lösning. Fyndet blev de ståendes och flyttades hit och dit som vanligt. Skorpan är som ett parti schack där det flyttas i väntan på att slå till. Det gick några år tills det att  hönsen började protestera.

I september 2016 hände något. Mycket annat trängde på.

Det började med grundarbeten. Sedan kom vintern.

Ett år senare (sept-17) sa Kommandoran att hönsen måste ha ett uterum innan vintern.

Hon fick medhåll; ”det var på tiden”.

Inte en kväll efter detta somnade jag utan en tanke på bygget. Ställning, virke och nästa steg. Somnade varje kväll med något positivt i tanken. Somnar alltid med en positiv tanke.

Sedan var det att köra på.

Det svåraste var att räkna ut hur de där fönstren skulle passa in.

Också det löste sig; allt har en lösning med lite vilja.

Takbeklädnaden med papp tog en tid som jag underskattat.

Norpan, min främste byggsupporter, gjorde ett besök varje dag.

Dagen vi kunde släppa in hönsen i det nya, kändes som en befrielse.

Här jobbar vi på befrielser.

I morgon kommer recept på Kommandorans crepes.