Idag var gubben lite mör i kroppastollen. Märks att man inte är 60 längre.

Vad passar bättre än att städa? Inte inne utan ute i Den gamla damen. Då slipper jag dammtorkning, dammsugandet och svabbandet. Det är mer fråga om att plocka ihop och inventera. Upptäcka saker som på någon månad blivit glömda och glädjas med detta.

Se vad mycket godsaker Zekezypt fick ihop därinne.

Det blev en del skräp också. Sådant som skall transporteras till skroten. Den där lyktan är bara skräp och inget att rusta. Säkert inköpt på Rusta för några hundringar. Nytt glas skulle kosta mer än lyktan.

Vid åsynen av foten, uppgrävd ur Skorpans mylla och tungt som ett as, fick min sorterarhjärna problem; skall den slängas i metall eller i den containern där de får betala för att bli av med? Jag behöver den verkligen, kom jag på. Ett problem är löst. (cliffhanger)

När jag höll på där och pulade, stod Mulle utanför och gick på tomgång. Har man en gång startat honom, får han gå ett tag. Annars vore det traktorplågeri med den dieselmotor han har. Tyckte mig höra en viss vädjan. Han ville ha lite semester från Skorpan.

Jag är inte den som nekar en trofast ett önskemål. Kände faktiskt fartvind i det långa håret för Mulle var högväxlad.

Blommorna är fina efter vägkanterna.

Förena nytta med nöje, hoppade av ibland och sparkade bort lite sten på vägen. Mulle då?

Han smög sakta efter och kollade på vad jag gjorde. Då tyckte jag faktiskt att han var lite söt.

Sedan var vi framme vid målet, som jag tänkt mig. Mulle måste få träffa en kompis. Jag kunde höra hela dialogen.

-Hej kompis, sa den store.
-Hej, sa Mulle. Vad stor och biffig du är.
-Storleken har ingen betydelse. Det är meter per sekund som gäller, sa Mulles nyfunne vän.

-Vad har du bakom, frågade Mulle.
-Det är en fodermatare till kossa Mu.
-Jag brukar också köra foder till hönsen, sa Mulle och kände sig på något sätt jämbördig.

På hemvägen, gick det undan. Håret stod som en strut efter, blommorna hann jag inte se.  Hörde Mulle mumla ”meter per sekund”. Körde in honom i Den gamla damen och sa att han varit en duktig traktor. Det knäppte lite i honom, för han var trött efter utflykten.

Efter dagen fick jag en känsla av ”Mannen som kunde tala med traktorer”. Lite pretentiöst kanske men allt för mina läsare.

När jag gick ner för att stänga om hönsen, satt de där i det som ska bli ett flashigt uterum. De har växlat upp i tjatet. Jag bävar. Höns är inte dumma.

Jag pratar alltid med Kommandoran. Så också med katterna, hönsen och nu traktorerna!!!

Snart sitter väl jag ute i skogen och tjatar med ett par grankottar. Tips: Ring inte någon! Gör ingenting! För jag trivs.