Igår föreställde jag mig att vi skulle göra det idag. Jag varskodde Kommandoran. Lite tungt göra en halvtimme.

Trava plank på planksängen.

Som vanligt sov vi länge, käkade frukost, kollade TV (Englands bästa bageri) och tog det lugnt. Typiskt pensionärsliv utom att sova länge kanske. Miljöerna, stämningen och bakgrundsmusiken i ”Englands bästa bageri” är oslagbart. I brist på Masterchef USA.

Sedan upp till samhället för att ta fortsättningen på TBE-vaccineringen.

Allt för att hålla sista besöket i kyrkan borta så länge som möjligt. Nu blev det 400:- dyrare än för tre år sedan, 80%. Helt i enlighet med utvecklingen av pensionerna.

Ni förstår vad det lutar åt med allt rundsnack, va?

Vid hemkomsten kollade jag på var det svettiga skulle ske.

Vände mig om och kollade på plankhögen. Ridån var neddragen. Såg det som ett tecken. Det blev inget arbete, som ni förstod.

Gick uppåt huset med inga planer alls. Liljorna står sig fortfarande.

Norpan stod vid dörren till gästhuset. Hon ville in där. Allt finns därinne för en katt. Norpan vill ha lugn och ro en stund. Jag släppte in henne.

Fortsatte ner mot hönsen med ett par havrekakor i näven.

De har bra väderkorn, gökarna. ”God natt, vi ses i morgon”.

Inne höll Kommandoran på med något som dottern Nina bjöd på senast vi var där. Något av nyrenässans för 90-talets inbakade fläskfilé. Fast med göjs.

Hon penslade den med äggula producerad på Skorpan.

Nu kan du ta dig, sa hon, matmor.

Jag åt så jag storknade. Kommandoran var skeptisk. Den var inte lika god som hos Nina, sa hon. Det var nog den där smaksatta philadelfiaosten och att jag glömde vitlöken, fortsatte hon.

I mina tankar fanns något annat. Det som varit dolt i ett halvår.

Grävaggregatet till Mulle. I år ska det grävas utav bara H.

Fast först måste jag fixa en ny packbox till kraftuttaget på Mulle. Det pissar dyr hydraulolja. En jakt lär följa.