Så här i eftertankens stund, finns det mycket att reflektera över angående en liten katt.

De som inte har haft en varm relation till ett djur kan ju läsa ändå.

På eftermiddagen (den dagen hon gav sig tillkänna) gick jag och kollade varifrån Norpan kommit. Det var ett några dagar gammalt snötäcke som låg kvar. Utanför hönshuset syntes några spår fram och tillbaka. Ingenting till och ifrån. Kollade noga om de blivit övertäckt av vind. Man brukar kunna se något. Här inget.

Likadant här. Lite spår härifrån som slutar tvärt en meter ifrån. Jag tror ändå att det är under där hon legat och tryckt i 17 dagar. Kollade inte här i sökandet.

Så här gick hon. När det blev för brant, tog hon till höger och sedan raka vägen till fågelmaten.

En annan sak som är underlig är att Kommandoran hörde det där dunket på fönsterblecket varje dag. Hon rusade upp och tittade. Ingen Norpa. Jag har aldrig hört det. Norpan har inte lämnat Skorpan, sa hon.

När vi lämnade kvar Norpan hos veterinären på måndagen,…

…lyste varningslampan för motorn. Fasiken, köra 60 mil med den där flinandes i ansiktet. Struntade i det och körde hem. Kollade allt; olja, kylvätskan och laddning. Motorn gick rent. Var ute flera gånger och startade. Lampan lyste hela tiden. Det är inte kul att bli ståendes någonstans efter vägen.

När vi kom ut, efter att ha hämtat Norpan, och startade bilen för att köra de 25 milen till Strömsholm, var lampan släckt. De är Norpan, sa Kommandoran. Vadå Norpan, frågade jag. Norpan fick lampan att lysa när vi åkte ifrån henne, sa hon. Hokus pokus, tänkte jag. Kommandoran har ett mera utvecklat hokus-pokus-sinne än jag. Hon kan faktiskt överföra enklare tankar på mig. Vad jag vill ha till middag, t.ex. Vi har testat flera gånger. Dessbättre kan hon inte läsa mina tankar.

Jag skulle också kunnat kalla inlägget funderingar kring en katt.