Vi har gått som två zombies i en vecka nu här på Skorpan. Vi har funderat, spanat, saknat och haft hoppet om att Norpan ska dyka upp. Jag har finkammat hela tomten och ett bra stycke utanför.
I det sista, tog vi hjälp av en hund här några dagar för att kunna finna det minsta spår. Hon sniffade på alla ställen jag inte tänkt på. En hund är synnerligen effektiv på att finna spår av någonting. Allting är uttömt.
Det mesta har stått stilla. Har känts som en plåga att gå ner till hönsen. När gått här tidigare, kom Norpan dundrande som en hund från ingenstans och när hon passerade mig, var det med ett ”droiiii”. Varje fladdrande löv i ögonvrån därefter har varit som ett hopp.
Mitt sista hopp var att hon blivit rebelliskt och tagit en sväng med den röde vildkatten som brukar göra besök här. Igår såg jag honom ensam på ett fält.
Idag tog vi steget och traskade vidare i livet på Skorpan.
Vi åkte norrut till Mjöööölby för att hämta hem ett oljefilter till Mulle. Lite distans hemifrån. Inget fika i Väderstad utan kaffebröd med hem…
…och riktigt kokt kaffe. Huset fylls med kaffearom. Kaffe-på-landet-känslan.
Känns som jag skrivit allt om Norpan på bloggen. Hon var alltid närvarande. Förutom i somras, då hon var osynlig i 22 timmar. Det var i högsommarnatten och man vet ju med ungdomar. Ändå måste jag skriva.
Du måste ju få en egen katt, sa Kommandoran i oktober 2014. Det gick på nolltid. Jag hittade henne på Blocket inom några dagar. Jag föll för blicken. Hämtade henne i Gislaved.
Nu är det ju inte så att man kan äga en katt, man blir ägd. Om man ger av sig själv.
Hon var med mig i värsta pinan.
Granskade allt.
Nyfiken på allt.
Som en hund. Kunde vissla på henne.
Alltid på topp.
Hälsade alltid välkommen när jag varit borta längre.
Hon har befäst…
…minnet för evigt.
Det var likadant med Majsan. Hon ägde mig inom ett halvår.
Kan man bli annat än varm?
Norpans viloplats får bli i skogen. Vi gav henne allt. Friheten fick hon. Jag får ödmjukt tacka för att fått blivit ägd av en katt.
Janne
Flytten till landet 
Ge inte upp hoppet än.
Mössen kanske tog slut på Skorpan.
Hon kanske äger en annan familj ett tag framöver där det finns fler möss.
Hoppet ska vara det sista som överger en och det kan ta lång tid.
Så tänkte jag också ett tag men nu. Familjerna har jag besökt. Finns inte så många här.
Jag sitter här tårögd…
Kram!
Kram tebak.
Gråter!!! Har du kollat alla vindar och prång under alla hus. Naturligtvis ..men ändå ! En sten kan ha fallit tillbaka efter att hon gått in i något hål??
Livet fortsätter men de djur man haft kommer man aldrig att glömma.
Allting är kollat trots att inget var öppet kvällen då vi kom hem och hon stack ut. Vinden, där hon brukar ligga, har jag kollat varje dag.
Djur minns man för alltid. Kommer ihåg min lilla dansmus som jag hade när jag var 9. Det var en stålmus. Han blev 3,5 år och ligger begravd på Björkhagsängarna.
Tack för de fina bilderna av Skorpan ”genom tiderna”.
Små tårar trillar utför kinderna. Förstår hur det känns.
Det är så sant som det är sagt, att ”Man har allting till låns i livet”.
Tur att du och Kommondoran har de två småungarna.
Ja, det är verkligen tur.
Går inte att formulera i ord, känner så med er. Hoppas fortfarande på det bästa.
Det där djuren. Till glädje och sorg.
Kan bara instämma, de ger så mycket och sen en oerhörd saknad och sorg.