Norpan har vi inte sett till sedan i tisdags.
Hon stack ut när vi kom från Jönköping.
Hon gick söderut. Här brukar hon jaga möss.
Tusen gånger har vi tittat mot fönstret där hon brukar sitta när hon vill in.
Var är du?
Jag har vänt ut och in på alla hus trots att det inte var öppet när hon gick ut. Gick ner till grannen i söder och frågade om han sett något. Han sa att det finns mycket räv här nu. Han har bett sin hyresvärd att skjuta av lite. Räven har inga naturliga fiender här.
Så här mycket har jag plöjt igenom för att hitta spår. Hon kan ju sitta i ett träd. En katt kan sitta en vecka i ett träd, har jag hört.
Kullen därinne gav mig en kuslig känsla.
Där fanns massor med lämningar efter vildsvin.
När jag gick där i skogen, kom jag att tänka på…
…Lisa Holm. Tänk som hennes föräldrar måste ha känt det när flickan var försvunnen i flera dagar. Jag kan inte ens förnimma känslan.
Hoppet börjar rinna bort. Det är mörka dagar på Skorpan nu. Småtrollen kommer inte att få vara ute på kvällar och nätter.
Nej men fy… Usch! Jag kan verkligen känna er oro! Hoppas hon dyker upp snart igen. Fina Norpan…
Kram!
Allvarligt talat – jag blev tårögd när jag läste om er älskade
kissemiss. Det har hänt mej också, så vet hur det känns.
Jag hoppas innerligt att din trogna följeslagare kommer tillbaka.
Jättekram!
Kram tillbaka.
Inga nyheter? Hade hoppats ….
Tänkte precis samma som Ruth…
KRAM