Häromkvällen satt vi som vanligt och ugglade…

…framför datorerna med tv:n i ögonvrån. Vinden ven i knutarna och det knakade i hela kåken.

Plötsligt hör vi ett brak och en duns. Kändes inget i själva huset. Säkert någon stor gren som blåst ner, sa vi. Jag skulle ändå gå kvällsronden.

Det första jag såg var att skorstenspipan ramlat ner från gästhuset.

Likaså det knappt 20 kg tunga betongröret som pipan satt på. Bilderna är tagna morgonen efter i dagsljus för att ge tydlighet.

Så här ser den ut i sitt eländiga originalskick. Jag har varit lömsk på den där länge och skrivit om den Här.

Nu tillsattes en haverikommission bestående av Borgmästaren och Mr. Google.

Det två meter långa spiroröret har pendlat  i vinden och till slut fått kraftiga utmattningsskador.

Till slut blev pendlingarna så kraftiga att det frestade på betongröret i sidled.

Fästet, som inte ser vackert ut, kunde inte hålla emot påfrestningen och så blev det en duns. Tveksamt om rätt bruk använts till detta. Dessutom klent och utan armering. Notera sotet som till största delen byggts med hjälp av rökning av delikatesser.

Slutsats.

1. Pipan av metall för lång. Det är en skröna att den måste vara en meter över nock. Läs här vad självaste sotarmurren säger.
2. Fel och för lite bruk har använts till att fästa betongröret. Dessutom ingen armering.

Gjorde i alla fall något i positiv riktning. Satte badmössa på eländet.

Det finns en lycklig omständighet i detta; att ingen fick det där betongröret i huvudet en blåsig dag. Jag är riktigt nöjd med det.