Har inte haft lust att vara ute på ett tag. Småkallt så att det biter i skinnet. Dessutom har inte batteriet till kameran kommit ännu. Alltså inga bra bilder till bloggen. Annars kan ju det vara en sporre till att ge sig ut. Bilderna är tagna med telefonen.

Norpan ser lite sur ut när jag håller mig inne. Ska vi gå ut då, frågade jag.

Det blev bättre när jag gick ut, hon hängde på.

Sedan kollar hon på håll att det blivit fart på mig.

Hon hängde även ner till hönsen…

…men sedan tittade hon…

…uppåt huset. Jag tänkte inte mer på det.

Gjorde den dagliga hönsskötseln och fick med mig fyra ägg. Det här är vår äldsta höna. En Japansk silkeshöna.

Norpan såg jag inte till.

Gick in med äggen och vem ligger där i soffan?

Ja, hon satt utanför, så jag släppte in henne, sa Kommandoran.

Rackarns katt. Hon ser till att jag kommer i arbete och sedan går hon in och lägger sig. Katalysator kallas det. ”Påskyndar reaktion utan att själv förbrukas”.

Ordet katalysator sitter kvar sedan tiden i Björkhagens skola i början på 60-talet.

Läraren i kemi hette Lejonhufvud. Vi kallade honom för Tigerskalle. Inte så att han hörde, förstås. Alla var skiträdda. Han var det höga blodtrycket personifierat. Det mullrade i hela skolan när han höll lektion. De som han sa ekade i huvudet på en. Tydligen ekar ”katalysator” fortfarande i huvudet på mig.

Nu när ändå Norpan lyckats lura ut mig, var det lika bra att göra lite nytta.

Eldade papperssopor för att få upp värmen.

Lyckades också få hål på den där bildskärmen. Hade det varit för 30 år sedan, hade jag sparat på elektroniken. För att ha till…till…till…ingenting.

Norpan fick verkligen fart på mig. Isolerade en hörna nere i verkstan.

En liten kvällspromenad ner till E4:an blev det också.

Ganska nöjd med dagen. Får väl tacka Katalysatorkatten.