Idag åkte jag till samhället för att handla mjölk och lite sådant där. Kände plötsligt en längtan. Affären fick vänta.

Omberg. Kände för att åka dit en vinterdag. Har varit där på sommaren några gånger.

Tog 10 minuter att komma dit. Först brant uppför och…

…sedan en lång utförsbacke. Skymtade en bil på parkeringen. Kändes tryggt ifall man skulle köra i diket, för det var snorhalt.

Efter en lång körning uppför kom jag fram till målet för trippen.

Alltid lika mäktigt att stå här och se Vättern. På andra sida skymtar Hjo. (Bilderna är klickbara).

Körde några hundra meter till för att se stupet eller Mullskråerna som det kallas.

Sedan bar det av nedför. Halt och osandat (Ekopark) så det blev till att ta det vackert.

Här blev den sista vyn ut över Vättern nere vid hamnen i Borghamn. Här har det brutits sten i 1000 år som använts till kloster och Karlborgs fästning.

Nu var det hög tid att åka och handla. Kommandoran hade inte en aning om min utflykt.

Kände mig nöjd. Troligen lika nöjd som en hängiven kyrkobesökare gör efter en högmässa.

När jag gick där inne på ICA, ringde Kommandoran. ”Var f.n har du tagit vägen?” På Omberg, svarade jag. Jaha. Hon är väl medveten om min fascination av berget och Vättern.