Traditionsenligt hade vi lutfisk till middag idag. Vi har det i oss sedan barnsben på 50-talet.
Hemma hos mormor, på Bergsundsgatan, fick vi alltid lutfisk annandag jul. Lutfisk delade släkten i två delar; det som åt och de som inte. Det fanns annat också att smaska på; skinka, köttbullar…ja ni vet men också denna bedårande kålsoppa. Det doftade kålsoppa redan när man ställde sig i den kusliga hissen. Mormor bodde i en stor lägenhet på våning 4 och det fanns gott om plats till alla de församlade.
Kusliga hissar fanns alltid i de där husen som byggdes i början av 1900-talet. Man såg mycket av mekaniken och det doftade olja. En gång sa mormor att en gubbe hade blivit klämd på något vis i en sådan där hiss. De hittade huvudet på hisstaket. Det blev liksom lite kusligt att åka i hissen och jag tryckte alltid ner hissen när vi kommit upp. Bara för att titta på taket.
Sedan flyttade mormor en port längre upp i huset.
Till en mindre lägenhet på nedre botten. Samma gäng på julafton. Det var trångt men gemytligt. Lutfisken fanns där i traditionen. Där skaffade sig mormor en katt. Den hette ibland Truls och ibland Felix. Den katten blev gammal och gick i arv till min moster Ulla som bodde i Perslund utanför Vingåker. Tror katten blev över 15 år. Huruvida katten gillade lutfisk eller inte är okänt.
Lutfisk har jag ätit många former; från oätbar (kan intas med sugrör) till fast och smakrikt kryddad via den vita såsen. Idag blev det den senare varianten.
Katt och lutfisk måste väl ändå funka? Idag fick juvelerna lutfisk i sina skålar.
Reaktionen?
Skrajsan var den som vågade sig fram närmast till skålen.
Norpan vände när hon var en meter från skålen. Hon är fortfarande ute och jagar protein på fyra ben.
Det lutar definitivt inte åt lutfisk för katterna men vi blev nöjda.
Janne
Flytten till landet 
Lutfisk har jag inte ätit på många år. Jag gillar det, men Anders är ungefär av samma åsikt som katterna när det kommer till lutfisk… 😉
De blir en gång om året. Ingenting man skulle äta en gång i veckan. 🙂
Lutfisk är en delikatess……….
Så är det och den hör julen till.
Jag kommer ihåg, när mor kom hem med dom där underliga plankorna, som skulle lutas, dvs läggas i blöt i en hink full av illaluktande vatten. Vattnet skulle också bytas då och då. Vet inte hur lång tid det tog, innan plankorna
förvandlats till gelé, som kallades lutfisk. Verkligen en förvandling från illa-luktande torkad torsk. Vitsåsen var jättegod iaf, när man mosade
potatisen och gjorde röra på tallriken.
Utan sås skulle det inte gå att äta.
Apropå sås så kom jag i min ungdom på en bra lösning för att få i mig lutfisken på juldagen. På den tiden tyckte jag precis som katterna INTE om lutfisken. Numera är det en läckerhet – kanske ålderdomssymptom, hahaha. Nåväl, i min ungdom alltså. Först mosade jag potatisen så den täckte hela tallriken. Sedan mosade jag lutfisken på en separat djup tallrik, tog bort ben och skinnrester m.m. och fyllde upp med vatten och liksom sköljde lutfisken. Sedan spred jag ut lutfisken över potatisen i ett tunt skikt. Ovanpå detta tjockt, tjockt med den goda vita såsen. Sedan spred jag ut de kokta ärtorna på såstäcket. Slutligen pepprade jag med vitpeppar, ibland med svartpeppar. Därefter var jag beredd att äta från det som åskådarna kallade för Antes fisktårta. Jag kände aldrig att det var lutfisk ”inuti”, hehe. Jag blev mätt, så mätt att jag fick svårt att äta den risgrynsgröt, som fungerade som på den tiden fungerade som efterrätt.
Antes fisktårta…haha…alla knep år tillåtna.