För någon helg sedan åkte jag till dottern i Bålsta. Det var högst nödvändigt.

Lotta ringde och berättade att Isak hade funderingar. En pappa på förskolan hade gått bort. Barnen hade tankar och frågor om döden. De hade samtalat och varit på biblioteket. I detta hade Isak fått tankarna på mig. Inte alls ologiskt. Egentligen var det han som ville prata men kunde inte. Han grät i bakgrunden.

Det var till att sätta sig i bilen och bevisa att gubben fortfarande rör på sig.

Isak blev glad. Vi läste böcker, spelade spel och vid vilostunderna låg vi och pratade.

På lördagen gjorde vi en utflykt i naturen.

Juni var med i november.

Förberedelser inför det som komma skulle.

Sofie har vuxit en decimeter sen jag såg henne sist.

Nu var det nära. Den ultimata lunchen under bar himmel.

Kan man tänka sig något bättre?

Taket på det gamla huset förde tankarna hem till Skorpan. Nytt tvåkupigt taktegel på ett gammalt hus stör mitt sinne. Det blir för stora kontraster.

Mor och dotter i samspråk.

Isak blev lite butter ett tag men det gick över lika fort som det kom.

Det är fint där i friluftsområdet. I år ska de få skidspår med konstsnö.

Vi hade inte varit hemma länge förrän det var tid att tugga. Hemmagjord pizza som man fick garnera själv.

Satt bra med en kall öl till. Lotta berättade att barnen haft en samling på förskolan. Isak hade då sagt, till de två barnen som förlorat sin pappa: ni kan få dela pappa med mig. Fina ord från en 5-åring.

Åkte hemåt på söndagen. Tankarna gick till dagarna i Bålsta. Isak tog verkligen vara på min närvaro. Pilen visar var hemma ligger. Solen är på fel sida om motorvägen.

Nu börjar det lika något, vägen vrider sig hemåt.

Här är det några mil kvar.

På nattkröken gick jag som vanligt ut och tittade på himlen. Månen glänste i bilens motorhuv.

Det hade varit en perfekt helg i Bålsta.