Hela dagen går smällde det med dova dunsar. Lät som det var en irriterad sopåkare som slänger och dänger med soptunnan. Kollade. Nej, han kommer varannan torsdag. Gick runt och kollade om det var någon dörr som stod och slog. Tji, där också. Tog bilen och åkte mot dunsarna. De var långt borta. Till slut ringde jag grannen och fick till svar att han trodde det var skjutövningar vid Karlsborg, 20 år sedan sist.

Drygt fyra mil och de höga ljuden försvinner. Kvar blir ljudet av dasslock som faller ner.

Där har jag också varit och förstört miljön i form av Vättern.

Repmånader, vi vräkte ut skott över Vättern…

Då var det ”bara” 24 skott i minuten om jag inte minns fel. Nu 2014 har de återgått till det där skiten, 45 år senare? Skita ner en vattentäkt för en halv miljon människor och för skattepengar. Bara för politiker fått skrämselhicka. Vad kan vi göra om det händer? Om alla tände varsina två tomtebloss och marshaller, skulle det ge större effekt. Flummigt va?

Människan är dum. Felet med människan är att hon tror sig vara så smart. Om människan är skapad så stämmer det med hur människan skall vara i ändens tid. Om hon är ett resultat av evolutionen, så är detta en naturlig utveckling; den starkaste överlever.  I bägge fallen måste människan vara dum ur ett mänskligt perspektiv.

Alla uppfyller inte det visa perspektivet.

Detta var en parantes. Nu tillbaka till nuet eller rättare sagt till historien, bakgrunden till de dova dunsarna som väckte minnen till liv.

Tillbaka till Tullinge. Landstället i början av 50-talet. Det som då blev en stor öppen yta framför farfars och farmors hus var barrskog. Farfar gjorde allt för att reducera växtligheten, såsom jag gör med dessa rabatter här på Skorpan.

Han hade världens hög med stubbar som låg framför entren till huset där de bodde.

Inte så sällan stod en stubbrytare ovanför någon stubbe som var dödsdömd och det var inget söndagsskoleprat som luften dallrade av. Hårt arbete och jävlars jävlar.

Ofta blev han tydligen less, då hördes den där dova dunsen som sitter i mitt minne.

Farfar grävde ner ett dynamitpaket under stubben och fyrade av. Sedan blev det släpandes av stubbe till högen.

Utom en gång. Då satt farmor och drack sitt 11-kaffe i entrén. Eller på farstukvisten som man säger. Helt plötsligt hör hon en dynamitknall och därefter ett vinande. En stubbe kom flygandes över huset och lade sig snyggt och prydligt på stubbhögen.

Det var min farfar det, Dynamit-Arvid.