Händer inte så mycket nu på Skorpan. Jo, lite smått så där, men inget att blogga om. Det var länge sedan jag skrev om ett minne. Ett har jag tänkt på länge och jagat gamla fotografier, men tji.

Detta blir ett ytterst personligt inlägg men det bjuder jag på. Bror min också. Skönt att få sådant här nerskrivet till eftervärlden.

De här är det enda kortet jag lyckats bärga. Märkte tidigt att morsan rensade albumen på foton från gamla tider med motiveringen ”jag blir så ledsen när jag ser dem”. Kan sätta en rubrik på detta foto: ”Den onde, den fule och den gode”. Hunden Sappo som alla tyckte var så ful. Utom vi i familjen, förstås. Minns när han högg kompisen i handen, det riktigt knastrade. Storbrorsan, den snällaste som knallar omkring här på kulan. Fan, vad jag fått stryk av honom och han av mig. Slutade oftast i näsblod och huvudvärk. Vi la av när jag blev större och längre. Sedan blev det bara hot.

Sista gången jag hotade honom var 2011. Han envisades med att parkera utanför morsans port där på…

… Lyckselevägen. Jag var anställd på SB, husvärden hade stenkoll och visste om familjen Östberg. Han ringde alltid mig. ”Du, nu har brorsan din parkerat på gården igen”. Till saken hör att det bor utdöende där; pensionärer med rullatorer och sjuktransporter. Vi snackade alltid om det där, brorsan och jag. Femte gången husvärden ringde rann det över och blev en ”hit”. Brorsan stod där illegalt parkerad. Jag sprang ner som en dåre och lyckades fånga honom med fingrarna i syltburken. Det blev en monolog som avslutades med ett fett hot om stryk. Följden blev att det inte blev några fler illegala parkeringar och ingen polisanmälan från min käre bror. Problemet löst. Tänk att det ska behöva gå så långt men vi har garvat åt det.

Nu har jag gått som katten kring het gröt. Erkännandet. Morsan hade många bilder som skulle kunna gjort fortsättningen så mycket bättre, men de är borta, så jag får improvisera.

Farsan köpte en cykel åt mig och lärde mig cykla…

…där på den lilla vägen. Det var en grusväg då, men det gick lika underligt. Våran port är den längst till höger. Cykeln var ett viktigt redskap i det jag skulle syssla med något år senare.

Hade flera kompisar men Jörgen och jag cyklade alltid ihop. Han var ett år yngre (5) och fattade inget av mina aktioner.

Var och varannan dag gick det en tjej på den där vägen med en barnvagn. Hon var något yngre och hade alltid en vit klänning. Barnvagnen såg inte ut så där utan…

…så här. Brorsan och jag kom över en så där. Skippade handtaget och suffletten och körde race. Gick som fan, kullagrade hjul. I den fick jag ett skrubbsår i hela ansiktet. Brorsan var en jävel på att lubba och snabbast i plugget, vad jag minns.

Den där tjejen med barnvagnen fick mycket uppmärksamhet. Jag cyklade efter henne. Ofta lyckades lura med Jörgen och vi lekte brandkår och tutade med höga decibel när vi passerade henne. Maska kallas det.

Där på Bäckvägen gick hon alltid in med barnvagnen. Kunde sitta på andra sidan gatan och vänta på att få se henne igen. Då fick inte Jörgen vara med.

Här kommer erkännandet:

Jag var en stalker. Skönt, nu är det gjort.