Det här med att klippa gräs går bra. Bara sitta där och åka runt, tänka på annat.

Drömläget vore förstås detta.

En sån här då? Den skulle köra vilse på Skorpan eller kanske rentav rymma till grannens gräsmattor.

Klippa går som sagt an, men att räfsa upp efteråt är pest.

Räfsa ihop i högar för att sedan samla ihop. Jag är trött på det efter tre gånger i år.

Förra året hade vi hjälp vid något tillfälle men det känns ändå som bortkastad tid.

Jag har en uppsamlare som jag testade förra sommaren. Värdelös, för den skramlar loss efter fem meter. Två ynkliga gummifästen orkar inte hålla emot vibrationerna. Hur kan de göra något så värdelöst?

Den stora gåvan till mänskligheten, buntbanden, skulle lösa problemet.

Jag var ivrig att komma upp på gräsklipparen i detta försök. Det höll och jag kände mig nöjd i 50 meter. Sen tackade buntbanden för sin medverkan.

Det var då själva F. Skam den som ger sig.

Lite bandjärn måste man alltid ha hemma. Lika viktigt som dasspapper.

Detta fick bli den slutliga lösningen (känner obehag av ordvalet).

Det funkade. Klippte hela tomten och uppsamlaren kommer inte loss.

Tömde flera gånger. Ni kan se högen i bakgrunden. Äntligen. Till nästa gång något strular.