Kom att tänka på detta när jag skrev inlägget ”Kyrkan är högst i byn”.

Svärfar hade haft detta som tradition i många år ihop med grannen på landet. Hörde bara att han skulle ut och fiska sik i november.

Jag var ny och kände inte blivande svärfar annat än som den buttre vaktmästaren på jobbet.

Ett år senare (nov-72) förstod han att han inte skulle bli av med mig. Speciellt inte efter att jag hjälpt till med gräsklippning och annat under hela sommaren. Kan också kallas att ställa sig in hos svärfar.

På hösten blev jag inbjuden till sikfisket. Ljusterö var platsen.

Fisket gjordes ihop med grannen Edbom på landet och hans son. Det var far och son, Folke och Hans. De var ena riktiga sjörävar. Jag var yngst, 12 år yngre än Hans.

Folke, som var född i skärgården, hade jobbat för Stockholms Hamn större delen av sitt liv och hade Hans med på bogserbåten Jarl. När Folke gick i pension blev Hans lagbas på båten. Det som de inte visste om förtöjningar, bryggor, knopar, fartyg och sjöfart, var inte värt att veta. Fiskat hade de gjort i alla tider.

Siken tillhör familjen laxfiskar och är en god matfisk. Bäst som rökt. Dessa var vi ute efter. Någon gång på 80-talet var det brist på sill. Vad är en jul utan inlagd sill? Vi lade in sik de åren. Funkade lika bra.

Sikfisket började omkring den 10:e november. Idealförhållandet var vitt på stränderna och klart väder. Helst månljust.

Fisket gjordes med nät på nätterna. När vi kom ut första dagen, lade vi ut näten.

Vi lade även i en strömmingssköte…

… utanför ”Mor Annas” björk. Det var Folkes namn på björken. Stekta strömmingsflundror var ett utmärkt tilltugg under sikveckan.

Vi hade några köttgrytor med oss hemifrån men oftast lagade vi eget.

Ibland kunde vi få någon Havsöring i näten och…

… den blev middag samma kväll.

Till alla måltider serverades alltid öl klass 2A och 2 snapsar av Renat brännvin. Ölflaskorna var bruna och gröna. En gång dukade jag och Folke var genast där och plockade om flaskorna och sa: Man ska inte dricka öl ur en brun flaska för då blir man fuller innan kvällen. Han hade många sådan trix för sig. När svärfar ställde brännvinsflaskan på bordet, sa han: Kyrkan är högst i byn.

Efter disk och lite småpyssel blev det…

… kortspel, någon whiskey eller ”Citronare”. Citronare är en grogg från 40-talet: Renat, sockerdricka och en halv pressad citron. I bakgrunden knastrade vedspisen. Historierna från de äldres leverne var roliga att höra. Svärfar rökte sin Greve Hamilton i pipa och Folke cigaretter. Röken stod tät. Vi tog det lugnt alla kvällar i veckan utom en och den återkommer jag till. Svärfar och jag gick hem till vår stuga så småningom.

Morgonen efter, svärfar väckte. ”De e dags nu, det finns lite varmt kaffe”. Ännu en vedspis som sprakade, klockan var 6. På med alla kläderna och skvimpade i mig kaffet. Dimmorna av Greve Hamilton luktade gott.

Va fan har du varit? Här har jag stått och väntat i en timme nu. Det var den vanliga morgonhälsningen som Hans levererade. Fast han själv knappt gnuggat sömnen ur ögonen. Någon gång ställde jag klockan på ringning, gjorde allt klart innan rundturen på sjön och frågade om han hade ätit lunch när han kom lurvandes. Det var enda sättet att få tyst på honom. Det var munhugg och jävelskap hela tiden.

Ibland gick det lätt och andra gånger var det ett helvete. Kuling och 10 grader kallt var en pina. Hade det blåst hela natten, var näten fulla med blåstång. Bara att plocka upp. Vi hade ett 20-tal nät i vattnet. Två nät per hushåll men inga andra hushåll visade intresse. Ett år fick vi 3 sikar ett annat över 100. Det varierade med väderlek och sikens vandringar. Vi fick Gädda och Abborre också. Om fisken trasslat till näten var vi tvungna att ta upp och reda ut. Avslutade rundan med att ta upp strömmingsskötarna.

Vi var alltid frusna när vi kom från sjön.

Hemma i stugan väntade varm hemgjord buljong, bröd och en kaffekask.

Flera timmars jobb väntade.

Rensa fisk. Ibland kunde det ta uppåt 4-5 timmar. Om det var kallt fick vi värma vatten för att näten inte skulle frysa. Jag förstod varför jag fick bli fiskardräng på detta sikfiske. Hade oskadade fingrar och tålde kylan bättre än de andra. I alla fall sa de att de hade skurit sig här och skurit sig där och kunde inte vara i kyla med händerna. Jag blev haj på att rensa fisk till slut. Rensa strömming kan jag med automatik, som att cykla ungefär.

Näten hängde vi upp på Edboms gistgård så att de fick torka till eftermiddagens läggning. Gistgården syns i bakgrunden på denna bild, som är tagen vid något annat tillfälle än sikveckan. Dottern är med och poserar med en fångst på snålvarg.

Fanns alltid något att göra på dagarna när inte fisket tog tiden; snickra, kratta löv om inte snön fallit, fälla träd och hugga ved.

Ett år byggde vi bryggan.

Någon gång tog jag kastspöt, gick runt udden och filosoferade. Vattnet var glasklart på hösten.

Så höll dagarna på.

Onsdagen rökte vi alltid sik i röken som Folke byggt. Tog 4 timmar att röka en omgång. Sista 5 minuterna eldade man med enris för att siken skulle få den glansiga gyllenbruna färgen.

På kvällen tog vi en riktig rotblöta. Rökt sik, Whiskey, Irish Coffe och kortspel långt in på natten. Svärfar rökte Bellman Siesta. En sådan natt, när svärfar och jag skulle hem, hade vi glömt att tända ytterbelysningen på vårat hus. Becksvart. Att gå över tomterna var otänkbart med diken och annat jäkelskap. Vi går vägen hem! Då hör vi hur det knastrar under fötterna. Helt plötsligt börjar det gå uppför. Janne, finns det någon backe hem, frågade svärfar. Nej, fanns inte igår i alla fall, svarade jag. Vi hade gått rakt över vägen från Edboms och kravlade i en skogsslänt.

Många är minnena från dessa sikfisken som varade i 20 år. Något som jag aldrig kommer att glömma och tänk, vi klarade den tiden utan mobiler och datorer.

I slutet var även Larsa och Kurre med (svärfars äldsta son). Edboms hade med sig en kompis några gånger. Ett år hade de en som hette Ivan. Han fick heta ”Ivan den förskräcklige” där han stod vid diskbaljan. Det var detta år vi fick 3 sikar och vi såg aldrig till Ivan igen. Jag tror Folke tyckte att han förde otur med sig.