Katterna är som barn, de försöker hela tiden och testar gränser.
Följande händer minst tio gånger om dagen.
Det börjar med ett diskret stirrande. Om nu ett stirrande kan vara diskret men hon sitter på avstånd. Själv tänker jag ”sitt du där och se söt ut” och så fortsätter jag med mitt.
I nästa stund känner jag strykandet. Flera gånger, fram och tillbaka. Vad vill du, frågar jag. Vill du gå ut?
Jag reser mig och går efter henne.
Hon går som en drottning med slaven hasande efter sig. I slutet kan hon gå till vänster och då släpper ut henne om det inte är ”fågelfrid”. Går hon till höger, d.v.s. till köket är det annat i görningen.
De sista stegen går fort för henne, för hon sitter redan där och väntar.
Vad hon vill ha är…
… detta ”Sea Delicacies”. Spelar ingen roll att hon och Skrajsan fått det en timme tidigare. VILL HA MER!
Det är ju inte så att de svälter precis. De har torrfoder av bästa sort som de äter av. Men där till vänster står skålen och den är tom.
Om jag nu skulle falla till föga, smyga över tröskeln till köket och klippa upp en påse till…
… så blir det ett helvetes liv från rummet. Hon hör dåligt, säger hon men hon hör när jag klipper i påsjäveln. ”Du ska inte skämma bort katterna”. Då ligger ”Sea delicios” redan där i skålen. Nej, nej säger jag och återvänder för att invänta nästa kattstrykning.
Om jag står emot, lägger hon sig där på soffan. Om hon inte sticker ut och tar en mus, förstås. Denna vecka har hon tagit två. Hon går längre och längre bort på sin jakt. Det är tunt nu.
Ikväll ska jag göra den där Biff Stroganoff som jag snackade om igår. Igår gjorde jag allt utom det sista. Strimlade och stekte lövbiffen. La upp den på tallriken med en hög ris och satte mig framför ”Sveriges mästerkock”. Fan, det smakade inte som det brukar. Hade glömt resten; tomatpuren och grädden. Dessbättre gick det ner trots fadäsen. Ikväll gör jag ett nytt försök med risk för att jag sitter och slevar i mig grädde och tomatpure.
Janne
Flytten till landet 
Underbart att läsa och se – åh, vad jag njöt. Nu måste jag berätta i min blogg om hur våran Rasmus ”hanterar sin husse”. Jag fick alltså ett bra tips av dig, hehe.
Katterna är kul, händer alltid något. Läste din blogg och den kommer ja att återvända till. Kul läsning!
Haha! Vår katt Megasen idkade utstirrningsleken med Anders. Han är rätt blödig han med 😉
Varför är vi män sådana? Megasen, vilket häftigt namn! Bruce är också rätt häftigt. 😉
Bruce tror sig vara den STOOORA bocken Bruse. Han går nog på anabola… 😉
Reblogga detta på Macilane´s blogg. och kommenterade:
En sådan underbar upplevelse du har haft!!!
Kan inte låta bli att jämföra med våran Rasmus. Han kommer och drar mig i armen med jämna mellanrum. Då har jag att välja mellan 1) Mat, 2) Kamma och borsta pälsen, 3) leka och 4) gå ut. När jag reser mig efter hans ”handgripliga bön” så går han före mig till de olika ställen, där jag kan uppfylla hans önskemål. Han tittar bakåt för att se ”om jag följer med”, hehe. Det ser litet löjligt ut för en utomstående iakttagare, kan jag tänka mig. En gammal gubbe som uppmärksamt följer en liten svartvid katt 🙂 Gubben har faktiskt stort utbyte och glädje… Precis som Janne!
Jag fick katter när jag var 64. Som husdjur är de helt överlägsna alla andra. De har integritet. När man slänger en räka till dem, så tittar de bara på räkan och sen på mig: ”Dela den, för tusan, jag är väl ingen hund!?” Så delar jag den och katten sitter och tittar på den delade räkan innan hon går fram och äter. När hon fått tillräckligt många, går hon därifrån. Jag har tagit hand om många oätna räkor. Just det där ”titta bakåt” känner jag igen. En litet diskret vändande på huvudet. Tror mitt liv förlängts med dessa katter.