Hittade ett kuvert med teckningar idag. Det är yngste sonen som ritat dem.
Ett litet urval:
Fartyget som han knåpat med i timmar och som han räckte över med en förväntansfull blick.
Kycklingen som jag fick till en påsk.
Ibland kunde det vara en påminnelse. Här hade jag lovat honom ett modellflygplan. Vi var till hobbyaffären. Försäljaren sa att han skulle beställa och att jag fick ringa för att höra när han hade det i affären. (Hade varit bättre om han ringt).
Under mitt dåvarande äktenskap, blev det ibland lite skärmytslingar som i alla äktenskap. Då kunde jag ibland få ur mig ”jag ska ringa till kärringkrossen och beställa tid”. Utrycket hade jag lärt mig i unga år av bästa kompisens styvfar. Kärringkrossen åker runt i bygden och krossar tusen kärringar i minuten, brukade han säga med glimten i ögat. Jag praktiserade uttrycket under många år också med glimten i ögat.
En dag kom sonen med en teckning till.
Han hade ritat kärringkrossen.
Små grytor har sannerligen också öron och av deras teckningar kan ibland få reda på hur ens käft glappat.
Janne
Flytten till landet 
Kan vara bra med bildbevis ibland. På hur käften glappat, alltså.
🙂
Absolut. Kan få en att tänka efter. Långt efter. 🙂
Nog kommer jag ihåg kärringkrossen bäste bror!
Den har vi haft roligt åt många gånger! Den står sig än idag och jag har tydligen fört den vidare 😀
sv: Jag har en Canon Ixus 255 I-S. Det är bara att sikta (går sådär…) och trycka. Instruktionsboken har jag oftast med mig. Anders, alltså 😀
Det är ju det som är skillnaden. Den där Stalk…instruktionsboken på två ben. Han är suverän på instruktionsböcker!