Pipp och Pupp

Det började i Kungsängen.

solveig

Exfrun Solveig jobbade i…

imagesCATKV1TM

…tobaksshopen på B&W stormarkad på orten, gångavstånd hemifrån. När det var sent, skitväder eller tunga kassar så åkte jag och hämtade. Oftast var jag lite tidigt ute.

djuraffär

Jag slog alltid ihjäl väntetiden i djuraffären som fanns därinne på stormarknaden. Där fann hon mig varje gång, beundrandes undulaterna. Tyckte de var roliga krumelurer.

Tiden gick. När jag kom hem en dag från jobbet…

Undulater

…hördes ett välbekant tjatter. Tittade mig omkring men såg inget. Gå upp och titta på rummet, sa Solveig. Jag sprang upp och där på skrivbordet…

Undulatbur

…stod en undulatbur med två färgklickar i. När de såg mig, så tystande de. Fick en tanke om hur de tänkte: nä fan, inte han med den taskiga andedräkten. Buren var fullutrustad. Bara att köra racet.

Vad ska de heta, frågade jag vid något tillfälle.

Tommy

Pipp och Pupp, svarade Tommy. Helgjutet, så fick det bli. Lade senare till efternamnet Pippupp för att det klingade så bra: Pipp och Pupp Pippupp. Hade kul åt det där, för det var många som ruskade på huvudet.

Snickrade ett schysst underrede med ben till buren så vi kunde ha den väl synlig i vardagsrummet.

Sladdlös

Inte långt från buren fanns en sladdlös dammsugare som man snabbt kunde ta till. När de ruggade, kunde man vada i fjädrar och annat bös.

Tiden tickade på ytterligare och Solveig och jag gick skilda vägar.

arkivbläcket

Flyttade till Vällingby, 300 m till jobbet. Fick ensam vårdnad om Pipp och Pupp.

Pipp och Pupp var ett gott sällskap. Är man nyskild så blir det ensamt mellan varven. Jag hade de där gökarna att bry mig om. Köpte ofta lunch på Baronen och gick hem för att se hur de hade det.

skynke

Varje kväll lade jag ett skynke på buren och sa ”god natt Pipp och Pupp”, för jag trodde undulater ville ha det så. På morgonen tog jag av skynket, sa ”god morgon Pipp och Pupp” och öppnade burluckan så att de fick flyga fritt under dagen. De satt ofta på gardinstången i rummet där den enda gardinen fanns.

Tiden gick och jag började chatta på Passagen 35+, tre månader efter skilsmässan. Hade ingen lust att gå ut. Vi hade det rätt trevligt; Pipp, Pupp, jag och Famous Grouse. Fast deras tillhåll var i köket, så slog de en lov runt huvudet på mig då och då. Hade ett litet modellflygplan, som Tommy byggt, hängandes där en eventuell taklampa skulle hänga. Planet gungade varje gång de varit inne och flugit.

Lotta

Efter ytterligare tre månader fann vi varann på nätet och ett halvår senare flyttade Lotta (Kommandoran) till Vällingby.

Hon hade inga problem med Pipp och Pupp men när en kvinna flyttar in blir det förändringar.

fria

Vad gör du, frågade hon när jag slängde skynket över buren. Ja, men de vill ju ha mörkt när de ska sova. Det blir mörkt ute, kontrade hon. Hur klarar fåglarna i naturen det där? Tänkte inte på det. Skynket slopades och de flög ut och in som de ville. På natten satt de alltid i buren trots friheten.

IMG_0114

Fort kom gardiner upp i köket. Pipp och Pupp var ju inte dummare än att de satte sig på gardinstången. Vi var ofta i köket och där ville de också vara, nyfikna som de var. De skiter ner gardinerna, sa Lotta.

IMG_0115

Snickrade en bräda ovanför gardinerna med en lång sittpinne på. Undulaterna sket på brädan och Lotta var nöjd när jag dammsög brädan. Gissa om det rasslade i röret på dammsugaren.

En gång var Pupp borta i två dagar. Vi kunde inte fatta vad fågeln tagit vägen. Till saken hör att köket var handikappanpassat (inte för oss). Jag hörde ett svagt pip bakom en vägg och fick skruva ner en stor del av väggen för att befria fågeln. Pupp var räddad från en eländig död.

Undulater blir inte långlivade. En flög ut och vi ersatte för att de skulle vara två. En annan dog av sjukdom och vi ersatte. Så där kunde vi inte hålla på i evigheter. Dessutom hade vi skaffat hunden Diddi som tog mycket tid.

IMG_0112

Skaffade en lite konstgjord Skata som jag satt längs ut på pinnen. Pipp och Pupp glodde illa på den i början…

IMG_0299

…men till slut satt de tillsammans.

Sen gick en av dem samma väg som de andra och flög mot högre höjder av sjukdom. Den sista var det skumt med. Borta sånär som på en blodfläck i köket med lite fjädrar i. Både Diddi och jag fick skulden, för Kommandoran var borta och jobbade. Tiden med undulater var förbi.

Det här inlägget postades i Minne och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Pipp och Pupp

  1. Ama de casa skriver:

    Jag gillar undulater. Hade själv en när jag var liten. En blå undulat som hette Pelle. Fast från början var han en vit kanariefågel. Efter att han satt sig på spisen och stekts försökte mamma hitta en likadan, men hittade bara en blå undulat. Jag märkte inget. Alltid lika observant.
    🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s