Igår var jag i Stockholm och tog farväl av en god vän. Egentligen var han en ingift svåger i mitt förra äktenskap. Vi fortsatte att vara vänner även om vi inte träffades så ofta de sista åren. Han kallas ”Larsa”.

Han hade glimten i ögat, full av bus och fick mig att skratta massor av gånger. Det är som sådan jag kommer att minnas honom.

Vår vänskap fördjupades under de 9 år vi bodde grannar på Blockflöjtstigen i Kungsängen. Vi bodde så nära att vi kom på den ljusa idéen att borra ett hål i väggen och dra en videosladd. Vi kunde se samma hyrfilm samtidigt. Vi hade bägge småbarn, så vi kunde inte sitta tillsammans och kolla filmen. Dunk dunk i väggen; jag startar filmen! Dunk dunk; pausa, jag måste gå på toa. Det blev opraktiskt, tror vi såg en film på det viset.

Ibland försökte vi få till odlingarna på baksidan.

Arbetet varvades med korvgrillning. Jag förstod tidigt att Larsa var en korvätare av rang. Hans korvätning var som ett skådespel.

Här firar vi en nyårsafton tillsammans.

En gång, när jag tittade ut genom köksfönstret, stod Larsa där i sina nya regnkläder mitt i en stor vattenpöl.

Han såg ut som den här lilla killen som förekom i en reklam för Surf i mitten av 60-talet.

När Larsa fick se mig, så började han hoppa och bete sig som en 5-åring. Det är en syn som jag aldrig glömmer.

Sedan flyttade vi till ett större boende 500 meter bort.

Larsa hjälpte till med flytten. Vi kånkade in ett piano i skåpet. Brorsan körde. När vi skulle åka iväg, sa Larsa: en kan ju sitta därinne. Varför ska du sitta där, frågade jag. En kan ju spele lite, svarade han på sin Östgötska. Han hoppade in i skåpet och efter att vi rullat några meter så började han spela. När vi gled uppför Långdansvägen, dit vi flyttade, så rev han av värsta Boogie Woogien. Gissa om de nyfikna grannarna höjde på ögonbrynen när vi anlände mitt på lördagen i en spelande flyttbil.

Musiken betydde mycket för Larsa. Han var dansbandsmusiker ända fram till början av 80-talet. Sedan bildande han familj och ville inte ligga ute på vägarna längre. Vi var och såg en del konserter tillsammans.

I augusti -94 drog Larsa med mig och min son på en Pink Floyd-konsert i Göteborg. Jag körde och de där två fann varandra direkt. Sonen spelar gitarr sen unga år och musikintresset blev deras gemensamma grej. De började gå igenom band, musiker, låtar och årtal för konserter och skivsläpp redan på resan. I bagaget hade vi ett stort tält, en klotgrill, några plattor bärs, Whiskey och maten, som bestod av drivor med korv och korvbröd. När vi kom fram blev det fest.

Så småningom gick vi iväg till Ullevi, 50 000 pers.

Vi försökte komma så nära som möjligt. Vi trängde oss försiktigt framåt i folkmassan. Larsa kom lite på efterkälken. Helt plötsligt ser vi hur han vevar och viftar mot några som försöker hindra honom, men så stannar han där och verkar ha blivit sams med snubbarna.

I munnen hade han en lustig cigarett. Den luktade inte cigarett, inte ens rysk cigg. De tryckte in en hashtrumpet i nylle på mej så jag skulle lugna mej lite, sa han efteråt. Så flinade han och såg så där oskyldigt busig ut. Det var första och sista gången han rökte en sån där.

Efter konserten gick vi tillbaka till campingplatsen och tände grillen.

Ska vi se vem som får i sig flest, frågade Larsa och blinkade till mig. Jag visste vad som skulle komma. Sonen, som också kan äta korv, anade inget. Han hängde entusiastiskt på. Själv slutade jag efter 6, mätt och belåten. Larsa och sonen fortsatte med mig som åskådare. De lustiga med Larsa var att han såg mer och mer hungrig ut ju fler han än åt. De passerade 10 var. Så kom den till slut ”den knäckande korven”. Sonen stod där och tuggade, såg småplågad ut. Då säger Larsa, samtidigt som han gnuggar händerna: Om en skulle ta sig en till, de va ju gött de häringa. Så slukade han korven i tre tuggor och såg ut att njuta. Just det där knäckte alla.

Festen fortsatte långt in på natten.

Jag trynade in vid 2-tiden. Somnade till ljudet av Pink Floyd från högtalarna i bilen med vidöppna dörrar. Larsa och sonen satt och pratade band och spelningar.

Vaknade kl. 7. Musiken var tyst. Sonen och Larsa vaknade också. Det absolut allra första de gör är att börja prata skivomslag.

Vi packade oss hemåt.

Stannade till hos hans föräldrar i Vikingstad. Vikingstad ligger utanför Linköping, drygt 6 mil bort från Ödeshög. Larsa rev av ”A Whiter Shade of Pale” på Hammondorgeln som stod i källaren. Det dånade i hela huset och tårarna rann efter kinderna på hans mor Inga. Det var för knappt 20 år sedan.

Det finns många fina och roliga minnen med Larsa.

Larsa behöll sin Östgötska dialekt hela tiden. Han slog i mig några ramsor, bl.a denna:

E du goalen jöns
ska du stjele mine höns
förrut hade ja treee
nu har jag bara eeee

Den brukar jag plocka fram ibland nu, när folk säger att jag måste lära mig Östgötska här nere i Ödeshög. Det kan jag redan, säger jag och drar ramsan.

Jag träffade Larsa när Tommy fyllde 30 den 13:e april. Han såg glad ut, speciellt när han fick se sonen. Det gick väl en 10 minuter, så var de igång med sitt musiksnack och allt var som vanligt.

Sista gången var när Tommy och jag var och lämnade fisk efter dagarna i skärgården. Dagen före midsommarafton. Larsa hade han fått  återfall i sin svåra sjukdom och hade ännu en tuff behandling framför sig. En behandling som dessvärre avslutade hans liv.

Avskedet i Kungsängens kyrka blev fint. Många var där: arbetskamrater, många från simklubben där han var tränare, släkt vänner och familj. Mina tankar går hela tiden till hans närmaste; frun, döttrarna med respektive samt barnbarnen.

Inte minst till hans 84-åriga mor från Vikingstad. Det gjorde så ont i mig att se henne så ledsen. Det sista som strömmade ut från kyrkorgeln var ”A Whiter Shade of Pale”.