Jag blir rastlös när Lotta är borta. Har all tid i världen men ingen lust att göra något. Jag skulle kunna uträtta mycket här hemma men som sagt…har ingen lust. Världen går inte under för det. De dagar hon är borta så är det bara ”timekilling”. Hade jag bara haft lust att kopplat in Xboxen så hade jag jagat runt i 2:a världskriget och jagat Nassar i spelen COD (Call of duty), som jag gjorde 1000-tals gånger när vi bodde i Välling….Hässelby (förträngt).

Inte ens det.

Igår skulle jag äntligen hämta hem Lotta från sitt månatliga pass som personlig assistent  i Stockholm. Det blev lite tidsdödande i Stockholm också efter det att jag inventerat byggvaruhuset Hornbach. Varför inte åka över till Tullinge och ta några bilder av sommarstugan som jag skrivit om i några tidigare inlägg? Sagt och gjort. När jag körde uppför Rönnebodavägen så kändes både förväntan och sorg. Tänk om de rivit den? Lotta och jag tog en sväng på bågen en sommar för 10 år sedan och då fanns den kvar.

Där på höjden stod den, längst upp bland ”all” bebyggelse. Från vänster: Farfars långa vedbod, dubbeldasset. jordkällaren och högst upp, vår stuga. Fan, 60 år och där står nästan allt kvar. Innan jag tog bilden, så ringde jag på i den hypermoderna villan, som stod 5 meter till vänster om mig där farfars och farmors hus en gång stod, för att fråga om lov. Ingen hemma. Fritt  fram,  sån är jag.

Exakt som för 60 år sedan så när som på plåttaket. Vad bra att de lagt ett sådant, för det har hjälpt till att bevara den. De använder den säkert som gäst- eller lekstuga. När Lotta och jag var här, så var det sommar och full grönska. Svårt att bedöma avstånd då. Nu när jag såg det, så var det så litet.

Backen ner till dasset och vedboden var en jättebacke när jag var 5. Världen har krympt,  som man säger.

Vedboden var världens längsta då, tyckte jag. De kan ha byggt om den för jag vill minnas att den hade brutet tak och byggd på ett annat sätt. Den var iallfall inte längre om man ser på trädet på gaveln. Jag kan ha fel.

För när man byggde, så ställdes ofta husen på en stengrund, som dasset på bilden. Alla husen på Skorpan står på stenar. Betong var ovanligt.

Farsan byggde huset  en bergsskreva, han spikade en form och gjorde en grund av betong. Kommer ihåg att han blandade bruk i en skottkärra. Under finns en liten källare, man kan se dörren till vänster. Där har jag hämtat filmjölk i glasflaska många gånger.

Det var kul att se att allting var välbevarat. Nu har jag bilderna att titta på för att minnas.

En av mina kusiner bor i Tullinge. Funderade på om jag skulle göra som man gjorde förr; åka dit och ringa på dörren utan att tala om. Ringde på, kusinen var inte hemma men frun. Hon bjöd in mig på fika och helt plötsligt var 2 timmar bortblåsta. Tack för kaffetstunden, Ann-Christine, för jag tror jag glömde att tacka.

Lotta och jag tog oss de 25 milen till Ödeshög där våren hälsar på. Hoppas den stannar.

Tillägg.

En gång hade det varit inbrott i stugan. Jo, jävelskap fanns även på 50-talet. De hade tagit sig upp och krossat fönstret på samma sidan som källardörren sitter. Innanför finns en fönsterbräda som de tagit tag i för att häva sig upp. När farsan såg det så sa han: Jag ska sätta rakblad på fönsterbrädan så de jävlarna skär fingrarna av sig om de försöker igen. Morsan sa: Det gör du inte! Så blev det. Morsan ville ingen illa. Jag hade gått på farsans linje och lite därtill. Hade nog kombinerat med något giljotinaktigt så huvuden rullat. Farfar hade stor tomt.

Dessutom, nu tror jag att vi äntligen fått bort den där limfläcken på kameralinsen som gör att det blir dimmigt i mitten av bilden. Vi får se. Borde finnas oömma kameror.