Ett minne. Vi bodde i Hägersten och jag fyllde 5 år. Det var då det började.

Jag fick ett Mekano i födelsedagspresent. Sats 1, fullt tillräcklig för en 5-åring. Höll alltid på med det där utom när jag hängde morsan i kjolarna. Det hade jag gjort i många år. Var en riktig tjat- och lipsill. Frågade brorsan, för några år sedan, om jag var en lipsill. Ja, svarade han, du var en riktig grinolle som bara hängde på morsan.

Morsan tröttnade på det där tjatandet mellan varven och hon visste min ömma punkt.

”Om du inte slutar tjata så slänger jag mekanot i sopnedkastet”, hotade hon med. Tjatpellen slutade tjata och fokuserade på mekanot tills nästa gång. Några gånger samlade hon ihop mekanot i sitt förkläde och gick med bestämda steg ut i trappan.  Det där blev en upprepad procedur. Om inte dagligen så blev det flera gånger i veckan. Tydligen så ledsnade jag på de tomma hoten för jag slängde mekanot själv.  Vet du vad jag har gjort, frågade jag morsan omedelbart efter. Jag har slängt mekanot. Hon sa ingenting.

Hon hon berättade för farsan när han kom hem på kvällen. Han garvade stort. Jag fick inget straff.

Några dagar senare kom farsan hem med ett ännu större mekano. Mycket delar för en 5-åring. ”Tjatpellsperioden” tog slut för jag hade inte tid att tjata. Det blev en intensiv mekanoperiod. Större mekanon inhandlades för farsan var också intresserad.

Något äldre så var jag helt insnöad på lyftkranar, grävskopor och styrmekanismer. Ännu äldre och själva mekanobygget ersattes med andra intressen. Mekanot fanns där någonstans i gömmorna.

På 70-talet dök intresset upp igen. Min dåvarande och höggravida hustru jagade stan runt för att få tag i den sällsynta kugghjulssatsen till julklapp. Minns inte att jag byggde någonting, tog bara fram och plockade med grejorna. Lusten var borta.

De flitigaste mekanobyggarna var döttrarna. Det gick en TV-serie ”Dick Turpin” varje vecka. En äventyrare som fäktades med värja. Ofta, efter programmets slut, frågade döttrarna om de fick bygga mekano. Resulterade alltid i varsitt svärd som de fäktades med.

Jag fick ett samlardille när det gäller mekano eller Meccano som det heter. Hela 80- och 90-talet köpte jag Meccano via annonser i Gula tidningen. Såg jag en annons, så direkt iväg.

Mycket köptes i varierade skick. Meccano var billigt på den tiden. Få byggde och inte jag heller. Var som en ekorre. En gång om året (trettondagen) sorterade jag.

Så en dag, i slutet av 90-talet, började bygget av ett 2 meter högt Eiffeltorn. Höll på en månad lite då och då. Jag var 10 år äldre än på bilden. Det blev färdigt och stod på just det stället. Jag snubblade på det 100-tals gånger. Sista Meccanobygget blev ett nedmontage.

Flyttade till Vällingby. Allt Meccano låg nedpackat i garderoben. Jag läste Jan Myrdals bok om sitt Meccanobyggande. Riktigt läsvärd. Ett riktigt proffs.

En dag satte jag ut en annons på nätet. Säljes. Det finns 20 st bilder till. Allt vägde 50 kg. Det tog någon vecka innan det blev napp. En man runt 50 kom i sin spårvägsuniform. Han vred och vände, luktade på delarna, kollade om hjulen var raka. Har du så här mycket Meccano, frågade jag. Jag har tre gånger så mycket, svarade han. Vad bygger du? Spårvagnar mest, svarade han. Snacka om att ta med sig jobbet hem, tänkte jag. Vi konkade ner sakerna i hans bil. En era var definitivt slut, kändes skönt. Meccanot hade plågat mitt sinne, för det blev ju aldrig något. Fast hade jag vetat att de skulle bli så många barnbarn, så hade jag inte sålt. De hade kunnat få stå upp till knäna i Meccano.

Idag återstår bara en bara en spillra. Brukar göra tippskydd av dem där de saknas. Varje gång jag är inne på Tradera, så tittar jag efter ett fint, komplett Meccano av rimlig storlek. Riktiga Meccano finns inte att köpa i butik, det är uppblandat med plast. En styggelse för en gammal Meccanoräv.