Nå, vad har jag gjort? Fick ett svar som var på rätt väg men inte komplett. Jag som tyckte det var busenkelt.

Fast tvärtom, jag var alltså ute och tog bussen till Stockholm.

Barn                                         passning

Bålsta  (Bål och sta. Det står så ”sta” på den högra killens tröja).

Det här med att åka buss var helt enkelt det mest genialiska jag gjort. Bussen gick från Mjölby som jag aldrig mer skulle besöka (en gudsförgäten håla). Förlåt alla Mjölbybor och tack för att ni stannat kvar där, så att bussbolaget tycker det är värt att ha en station där. Att bussfärden skrämde upp oss redan 05.00 är en annan femma. Jag får uppgradera Mjölby till civilisationens utkant, eftersom de har stationen för fjärrbussarna där.

Så satt jag där på bussen tillsammans med 8 andra på resan mot Cityterminalen i Stockholm. Chauffören inräknad. Funderade på hur detta kunde löna sig för bussbolaget. Statlig subvention såklart. Resan kostade 300:- tur och retur. Halva kostnaden mot att åka bil. Frågan är om jag någonsin kommer att ta bilen till Stockholm när jag reser ensam. Bekvämt till tusen, så bekvämt att rullgardinen gick ner efter 5 minuter. Bussen tog en rundtur via Vadstena och Motala. Nu var vi 12.

Vaknade upp och trodde vi var framme. Kände inte igen huset men husen kommer ju som svamp ur jorden i den stora staden. Det visade sig stå i Linköping. Ett snabbt svep med blicken, det fanns inget annat. Måste vara ett av det mest ensamma höghus i världen.

Solen gick upp samtidigt som ögonlocken gick ner på mig. Av 4 timmars färd så sov jag i 3.  Vaknade av att bussen skramlade in på Cityterminalen.

Mötte upp med Greger, som skulle arbeta, och tog hans bil. Jag bekymrade mig inte för hur han skulle ta sig hem senare. Han kan ju flyga. På bilden, som är publicerad med hans medgivande, så hovrar han. Kan sitta så där i flera timmar.

Färden gick till Kista centrum och jag tror det var här som själen frös till is. Bloggsjälen alltså. Kläder och skor till förbannelse. Folk som trängdes och slet i trasorna. Jag som just fyllt två stora sopsäckar med kläder som jag insåg att jag aldrig mer skulle använda.

Om jag vetat att det var så lite folk på bussen, så hade jag åkt i de här kläderna. De luktar gubbe om dem, säger Lotta. Jag kunde ha suttit längst bak. Bästa kläderna; varma och många fickor. Lotta passade på att tvätta dem medans jag var borta.

I Bålsta tinnade den frusna bloggsjälen upp så pass att jag tog några bilder. Vid ett tillfälle satt alla fyra barnen, med varsin Iphone, och spelade. Isak, 2.5 år, lånade dottern Lottas och spelade som om han inte gjort något annat. Barnpassningen var enkel. Det var trevligt att vara där och jag blev proppmätt som vanligt.

Tog en sväng förbi några av de andra barnbarnen; Lucas och Linus hos Ylva och Tommy.

Hemfärden gick ännu snabbare. Tog en bira på Centralen medans jag väntade på bussen. Vi blev 10 på hemresan. Rödljus ser jag så sällan så det var värt att ta en bild på. Biran gjorde att jag somnade direkt på bussen. Vaknade av att jag snarkade till strax innan Norrköping. Bakom mig satt två kvinnor. Deras samtal handlade bl.a. om hur vackert det var i Stockholm med all julbelysning. Här har vi bara den här, sa de, och pekade på en ensam upplyst gran ute på ett gärde. Ni har ju så mycket annat vackert här, sa jag i ett försök att reparera snarkstörningen. Tycker du det, sa de i mun på varandra med den bredaste Östgötska dialekten. De vinkade när de gick av.

Alltid skönt att komma hem till landet. Lotta gled in med bilen precis före bussen.

Fixade lite ved till kvällsbrasan.

Det var först när jag såg det här som jag kände att bloggsjälen tinade upp helt, vilket detta inlägg är ett bevis på.