Att detta år skulle bli annorlunda än 2011 stod klart redan från början. Morsan hade lämnat oss 23 november 2011. Nu återstod begravningen som skulle ske den 13 januari och bouppteckning. Morsan hade talat om precis hur hon ville ha det. Vissa saker hade hon skrivit ner och andra hade hon trummat in i våra huvuden. Som att hon ville ha en borglig begravning. Jag citerar henne ordagrant: ”Jag vill ha en borglig begravning, jag vill inte ha nån prästjävel som står där och mässar. Sån förbannade skit!”. Morsan hon kunde. De är av henne jag lärt. Hon kunde säga saker, till omgivningens förtjusning, som fick öronen att trilla av på de flesta. Det gjorde hon ända till sina sista dagar.

När hon såg ut så här, så fanns det ingenting att säga. Bara att lyda. Vi hade gruvat oss för dagen i flera år. Dagen när hon skulle lämna oss. Hon hade dagligen bett om att få lämna sin plågade kropp i många år. När hon så gjorde det, så sa vi att ”nu har hon inte ont längre”. Alltid en tröst i bedrövelsen. Saknaden efter henne bär vi alltid med oss. När vi gick igenom hennes saker, så hittade vi en liten bok.

Där hade hon skrivit ner sina tankar om mycket. Hon hade en poetisk och tankfull ådra, det kunde vi se. Hon hittade på själv och citerade andra i den lilla boken. Några exempel:

”Ibland kan man känna sig som en långsvansad katt i ett rum fullt av gungstolar”.

”Du mjuka björn som i skogen lufsar
och som i blåbärsriset rufsar
Här finns väl ingen fara
säker kan du inte vara
Spring på mjuka tassar fly!
Jägaren kommer med sitt bly!”

Det fanns mycket i boken och vi lånade ut den till kvinnan som skulle hålla i begravningsakten. Det blev en fin stund med Mors tankar och den musik som hon tyckte om. Flera gånger satt vi där och drog på mun.

Stunden avslutades med hennes egna ord:

”Minns mig med leende och skratt
  Minns ni mig bara med tårar
  minns ni mig inte alls”

Hon var som mor alltid nyfiken på ”var-när-hur”. Hon frågade alltid ut oss om allt, när vi besökte henne på serviceboendet. När vi kom hem den dagen kände jag en tomhet. Morsan som ville ha reda på allt, hur skulle hon kunna får reda på hur det var den här dagen. Den som hon så noga hade planerat.

Jag var tvungen att berätta det på något sätt:

Tillägg. ”Dancing in the dark” var en av låtarna som mor hade valt till musik vid minnesstunden. Hon gillade Bruce Springsteen.

Livet gick vidare och Lotta och jag började göra det som vi tänkt göra i fler år; leta efter ett ställe på landet. Att göra det när morsan levde var helt otänkbart. Vi talade inte ens om det i hennes närvaro. Det hade bara rört till det för henne i hennes oroliga själ. Visserligen bor ju brorsan kvar i stan, men det kändes fel att skjuta över allt ansvar på honom. Vi kände alla att vi måste se till att hon har det bra på serviceboendet. Jag tror morsan fick det lite bättre. Det var ingen som vågade slarva med henne när de visste att vi kunde dyka upp när som helst.

I slutet av april så hittade jag denna bild på Hemnet tidigt en morgon. Lotta sov och jag tjatade upp henne så att hon fick se.

Vi läste: Torp från 1849, här finns…  Ja, ni vet vad som finns. Vi blev eld och lågor. Jag ringde mäklaren och vi bestämde ett datum, det enda möjliga datumet i den nära tiden. Den 16:e maj, morsans födelsedag. Vi åkte till Ödeshög på visning och kom överens om att inte gnälla på någonting*. Vi blev bjudna på kaffe med dopp av W´s fru. När vi åkte därifrån, så höll mäklaren på att sätta upp en skylt ”Till salu”. Lotta sa till honom; Det är inte lönt att du sätter upp den där skylten, det står Lotta och Janne på huset. Kaxigt. Så kom den hemska tiden. Hur många var intresserade? Hur mycket skulle priset öka? Vi skulle till Mallis en vecka och hoppades på att det skulle bli klart innan. Dagen innan vi skulle åka, så blev det klart. Vi fick det och det var milsvidder ifrån storstadspriser.

Vi har bägge sagt att ”Morsan måste haft ett finger med i spelet”.

Jag tror att ni vet vad som hänt resten av året.  De nya barnbarnen, katterna och annat har ni kanske läst om här på bloggen. Ska finnas det mesta.

OOOPS

Jag glömde visst något viktigt.

Vi gifte oss också.

Det var nära…..

*Att jag sedan gnällt här på bloggen över vissa saker är ju för att läsningen ska bli lite mer innehållsrik. Vi visste vad vi gav oss in på från början (när vi köpte huset, alltså)