Diddi hund

Ska nu berätta om vår hund som vi hade. Jag har tänkt skriva om honom en längre tid men undvikit. Det gör fortfarande ont i oss för vi saknar honom. Han hade verkligen trivts här på Skorpan och jag lovar, jag kan peka ut platsen där han skulle legat och haft koll. Han hade gått sina luskerundor men alltid återvänt till ”platsen”.

Han förtjänar verkligen att få en plats bland minnena här på bloggen.

Jag ska ta det från början. Den 6 juni 2004 var vi i Malmbäck och firade…

Lotttas son Dick’s 30-årsdag. Dick’s svärfar Rolf  har inte fått något på tallriken.

Lotta hade gjort en…

saftig smörgåstårta som present. Jag brukar också alltid önska mig en sådan.

Det var en skön dag och vi satt ute och smaskade…

Från vänster: Evert eller ”Adel” (Lottas ex), Emma och Nina (Lottas döttrar), Lotta, Dick, Rolf, Dick’s sambo Anneli och Ann Marie (Dick’s svärmor). Min plats är brevid Adel. Vi brukar ljuga rätt bra ihop.

När det finns en…

hund med i sällskapet, så hamnar blickarna och samtalet kring jycken. Plötsligt säger Rolf, hussen: Eddie ska bli far snart. Ska ni inte ha en valp? Han riktar blicken mot Lotta och mig. Vi tvekade, det är mycket med att vara hundägare.

På hemvägen till Vällingby så pratade vi inte om något annat. Lotta kanske skulle kunna ha med honom till sitt arbete hos…

Lasse. Han var nyckeln till om vi skulle kunna ta en valp. Han sa ja och Diddi och han blev de bästa vänner under de år som Diddi fanns. Diddi kunde läsa av Lasse totalt och anpassade sitt beteende till honom. De hade sina stunder. Fast han gödde jycken förstås, kunde inte motstå Diddis bedjande ögon. Han var inte ensam.

Vi ringde till Rolf i veckan efter helgen och sa att vi ville ha en valp. Vi åkte till Malmbäck och Lotta valde ut honom…

för att han såg så snäll ut på ögonen. Kvinnlig intuition. Det visade sig vara helt rätt.

Vi fick hämta honom några veckor senare…

Diddis mamma till höger , hela syskonskaran och så pappa Eddie Sr. Plus några människor.

Under hela 37-mila hemresan låg han och sov i Lottas knä. Vid Sillekrog stannade vi så han fick rasta av sig. Annars, inte ett pip.

Hemma i Vällingby fick han…

ett tuggis innan det var gonatt. Lotta och jag hade fått ett barn till, om ni förstår vad jag menar. Han fick namnet Eddie junior men kallades Diddi.

Han hade känslan för gott redan i tidig ålder…

köttbullar var en av hans alla favoriter. Han hade några undantag, bl.a. färdigskalade räkor på burk. Vid såna tillfällen slickade han till på handen med ett ”tack ska du ha, men jag avstår”. Jag tror att det är spadet de ligger i som det är något skumt med. Han älskade skaldjur, i synnerhet hummer. Vi köpte alltid 3 stycken, en vardera fast han var snabbast så han hökade alltid på våra.

I början var han bara söt…

sedan kom han i puberteten och sökte rangordning…

Mig gav han sig inte på men Lotta. Hon var rädd för honom innan hon fick rådet av jobbarkompisen Carina (som ni säkert får se senare på bloggen) att brotta ner honom och hålla fast. Det blev lugnt direkt. Han blev lägst i rang men ändå prioriterad.

Åren gick och jag tyckte mycket om att vara ute med honom. Så mycket friskluft hade jag inte fått på länge. Dessutom upplevde jag skiftningarna i årstiderna igen. Jag kände mig trygg med honom. Han visade försvarstakter vid några tillfällen.

Tusen gånger har jag gått med honom på Fornkullen i Vällingby. Han älskade A-lagarna däruppe på sommaren och de älskade honom. Då satt de inte och sörplade. De fick motion med sitt kasta pinne och jagande efter jycken.

Minns när han var med på bostadsbolaget i V-by. Macklunchen på fredagarna. Var har du jycken, frågade någon av mina jobbarkompisar. Jag fick gå hem och hämta honom. När jag kom tillbaka så hade de ”dukat upp” en tallrik på golvet. Jycken blev som galen och slafsade i sig så att det rullade köttbullar över hela golvet. När det inte fanns några köttbullar så samlade han ihop skor. Diddi kunde t.o.m. trötta ut Peter med bollspel. Det vill inte säga lite.

Åren gick…

   diddia

Förutom att tugga så tyckte han om sommaren och semestern. Hittade ett ställe på Gotland där vi kunde ha semester 2007. Lotta hade aldrig varit där medan jag gjort lumpen där i elva månader. Inte lätt att få hyra stuga när man har hund.

Via en annons på Blocket…..

semester2007 011

så blev den här fina stugan vårt semestertillhåll 2007-2010. Vi stortrivdes och lärde känna  den trevliga familjen….

semester08

Lilla hunden Fille, Kalle, Susanne, Lotta och Diddi.

Kalle

Kalle var ofta inne hos oss och spelade kort. Ibland låg han…

semester08 125

utanför och gosade med hundarna. Semestern på Gotland var något vi såg fram emot hela året. År 2010 var vi där tre gånger; vintern, midsommar och sensommar. Vi kallar stället ”Diddis ställe”. Utan Diddi så hade vi aldrig hittat stället.

Visar här några bilder på Diddi och Gotland…

blå lagunen

Blå lagunen med Nina. Diddi simmade inte frivilligt, han gick alltid så här.

semester08 111   semester08 109

Promenaden runt den lilla sjön som ligger några hundra meter från stugan.

semester2007 131   semester2007 089

Doppet och den obligatoriska pinnen att släpa hem till stugan.

En gång var jag på baksidan av ett annat hus där på sommarstället. Hjälpte till med att måla några fönster. Lotta hade maten färdig och sa till Diddi: Hämta husse, vi ska äta. Jag såg Diddi när han kom runt husknuten och tittade till på honom. När vi fick ögonkontakt så stack han iväg. Han hämtade mig. Om han så bara stannat någon sekund till eller nosat i marken så hade jag inte förstått honom.

Vid ett annat tillfälle så var vi i Malmbäck och hälsade på Dick med familj. Vi brukade alltid åka bort till Diddis far, Eddie senior när vi var i Malmbäck, så att de fick träffas. Utom en gång. Tyckte inte att vi hade tid. Vi åkte hemmåt. Diddi ylade. Han var vanligtvis lugn när vi åkte bil. Det tog ett tag innan vi förstod vad han ville. Vi fick vända och åka tillbaka…

FarOchSon

så att de fick busa lite. Därefter kunde vi åka hem.

EddieOchDockan

Favoritsovställning mot dockan, Diddis docka.

Så, till slut, så kom då den där dagen. Dagen som vi gruvat oss för sedan första dagen med Diddi. Fjorton dagar efter det vi varit på Gotlandssemestern, så tyckte jag att han såg ovanligt tjock ut om magen. Dottern Lotta sa att han flåsandades. Hon tyckte vi skulle åka till veterinären. Vi var uppe vid Ulltuna i Uppsala kl 23.00. De tog röntgenbilder som visade något stort i mjälten. Stort som ett grapefrukt. Diddi fick vara kvar, för ev. operation skulle ske dagen efter. Vi åkte hem och förstod vart det lutade men hoppades ändå. Klockan ett, dagen efter, så ringde de och sa att han hade en stor elakartad tumör. Han låg sövd på operationsbordet. Vi hade kommit överens om att de skulle ringa under operationen. Alternativet borttagen mjälte och cellgifter, för att få ha honom kvar ett år till, var helt uteslutet för oss. Han fick förbli i sömnen. Vi åkte upp och tog farväl. De hade lagt honom på ett bord med en filt över. Det blev ett fint avsked av en trogen vän som blev 6 år.

Det här inlägget postades i Minne och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Diddi hund

  1. Ama de casa skriver:

    Så mycket glädje och så mycket sorg… Tråkigt att han blev så sjuk, men det var rätt beslut, såklart. I vissa lägen fattar man fel beslut för sin egen skull.

    Så vackert skrivet!

  2. Lotta skriver:

    Jag tror att Diddi är en av stjärnorna som tindrar över skorpan i vinternatten.

  3. Ankie Linder skriver:

    Så jättefint beskrivet. Är granne med en hund, så jag känner igen både ”lägga ner” och ”släpa pinne”.

  4. Anne skriver:

    Kom in på bloggen via sökordet Vällingby Fornkullen och blev fast här.Så fint skrivet om vovven och miljöerna.Fortsätter läsa 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s