Zekezypt

Ni som är inne på bloggen har väl sett det; zekezypt.wordpress.com. Kanske har ni undrat över vad zekezypt är för något. Eftersom vi figurerar bägge två här på bloggen, så tycker jag det är värt att berätta historien kring detta.

Oktober 2000 började jag chatta på Passagen 35+ som var den ”äldsta” klassen då. Satt där och skulle hitta på något alias. Försökte med Janne. Upptaget så klart, förslag kom på Janne38, Janne43 och Janne65. Inget dög tyckte jag, som kopplade ihop siffrorna med min ålder. Åtminstone trodde jag att alla andra skulle göra det. Jag var då 52 år och ville inte vilseleda någon. Det måste bli något helt annat och så hittade jag Zeke Zzzypt i en rekordbok. En jänkare hade tagit det namnet, för han ville hamna sist i Chicagos telefonkatalog.

ZzzzekeZzzzzypt blev min alias på Passagen 35+ för jag ville ha något skruvat. Det var nog många som kliade sig i huvudet. Det var mest snack med en massa människor. Ganska bekvämt, jag behövde inte ge sig ut i vimlet utan jag kunde sitta hemma och garva smuttandes på en Famous Grouse. Som sällskap hade jag undulaterna Pipp och Pupp.

Så dök hon då upp, Lotta49. Vi började snacka med varandra varje dag och inte sällan fram till 3 på natten. Bara via datorn. Ofta var hon tvungen att ange mitt alias när dialogen riktades till mig. Det tog tid för henne, hon hade nyligen kommit i kontakt med datorn och kunde inte ”klippa klistra”. Där satt hon och räknade z medans hon skrev ZzzzekeZzzzzypt. Vi vände ut och in på varandra visste allt om varandra på ganska kort tid.

En natt tog jag mod till mig och ringde henne. Vi hade precis sagt god natt på chatten. När hon svarade på sin småländska dialekt fick jag en syn av en bondkärring i träskor som kom springandes från ladugården. Möjligen hade jag påverkats av ”Raskens” och ”Utvandrarna”.

Samtalen och chattandet fortsatte i månader. Minns att hon beskrev sitt utseende som en busschaufför; stor där upp och tunn över röva. Varje gång jag gick förbi busstationen i Vällingby, kollade jag på hur busschaufförer egentligen såg ut.

Till nyår 2000/2001 bjöd hon ner mig till Nässjö. Vi bytte foto några dagar innan.

Detta är korten vi skickade:

   

Framme i Nässjö klev jag in i hennes hall kvällen före nyårsafton. Lotta hade gått och fram och tillbaka i timmar över golvet i vardagsrummet. Hennes son Dick sa till henne ”sätt dig för fan, det blir ju en ränna i golvet”. Jag blev förvånad över hur liten och så olik en busschaufför hon var. Hennes 3 barn med några av deras sällskap granskade oss, några tyckte vi uppförde oss opassande efter att nyss ha träffats. De förstod inte att vi redan kände varandra. Jag hade köpt varsin kartong ”After Eight” till ungarna med sällskap för att lätta på stämningen. Jag var ju trots allt en främling för dem.

Snart 12 år senare, bor vi här på ”Skorpan” och ni kommer förhoppningsvis att kunna följa oss i vårt vidare äventyr på landet.

Det här inlägget postades i I Småland, I Stockholm, Minne och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Zekezypt

  1. Ama de casa skriver:

    Men vilken fin berättelse! Tänk vad datorerna ändå kan vara bra ibland (och inte bara ställa till det 😉 )

    Anders farfar träffade sin blivande fru via en kontaktannons i Norran (lokalblaskan i Skellefteå). Dom brevväxlade väl en del, sen tog han mod till sig och sparkade (det var vinter, sparken är praktisk då) 5 mil från Skellefteå till Lövånger och friade. Fick ja, och sparkade sen hem igen 🙂 Det tycker jag också är vackert och fantastiskt bra! För hade inte Anders farfar träffat Anders farmor, ja, då hade väl inte han funnits? (Sånt är lite jobbigt att tänka på, tycker jag…)

    Hoppas ni får måååånga fina år på Skorpan!

    • Janne skriver:

      5 mil på spark! Vilken bedrift!. 🙂 Alldeles riktig slutsats, Anders hade inte funnits…..
      Och tack för måååånga år 🙂

  2. LiLo skriver:

    Vilken myspys historia!
    Datorer och det sätt det fungerar att föra samman människor på är helt enkelt underbart emellanåt.
    Det var nyligen en stor brand en bit bort från oss ett hyreshus där många familjer blev hemlösa.
    Efter upprop på FB fick de så mycket hjälp med sängkläder, kläder och annat att de var tvunga att be folk sluta skänka. Då blev jag varm i hjärtat av all denna medmänsklighet och direkt reaktion som fungerade så bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s